Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
6ta, hvilken afgjorde beslutet, filer bestämda handlingen. — — Jag
behöfver ännu arbeta pà att lösgöra mig frAn allt verldsligt".
Den nästan "barnsliga belåtenhet, hvarmed Sophie
Adlersparre emottog bifall af personer med omdöme och insigt, samt
den stolthet och ensidighet, hvarmed hon i dispyter, äfven med
personer, som voro henne öfverlägsna, förfäktade sina åsigter, gaf
hennes jemnbördiga anledning till påståendet att hon var
egenkär; inom mera ömtåliga, anti-aristokratiska kretsar, skärptes
förebråelsen och man kallade henne högfärdig Att ett visst
aristokratiskt element ingick i hennes karakter och
åskådningssätt, både såsom artist och menniska, kan väl ej förnekas; det
antog dock aldrig formen af en trångsinnad fördom, men väl af
en förkärlek, åtföljd af ständigt stegrade fordringar på inre
värde. Ett stort namn utan sann själsadel förblef alltid ett
föremål icke blott för hennes likgiltighet, men för hennes förakt.
Stolt var hon, ofta trotsande på egen kraft. Att hon i vissa
f&ll hyste en hög tanke om sig sjelf, jemförd med sin vanliga
omgifning, kan icke heller förnekas. Men denna goda tanke gällde
hvad hon tänkt och velat, icke hvad hon gjort och verkat.
Hennes afsigtw, hennes syften, hennes mål, såsom menniska
och konstnär — se der, hvad hon ställde högt, och det med
skäl, ehuru yttringarne deraf ofta voro alltför pockande, ensidiga
och mot andra skoningslösa. Sina handlingar, sina verk fann hon
deremot långt ifrån fullkomliga, mången gång så bristfulla, att
hon för ögonblick förtviflade om sig sjelf. "Hvad jag ville,
var alltid gudomligt, men verkställandet gick aldrig upp
deremotsäger Thorild. Utan att direkt vilja tillskrifva Sophie
Adlersparre samma tanke, var det dock någonting som påminto
derom i den blandning af stolthet och ödmjukhet, som gaf en
så egendomlig pregel åt hennes inre väsende. Huru det i
ungdomen förherrskande stolta öfvermodet småningom gaf vika för
känslan af mensklig svaghet, utan att denna känsla dock unnat
än för ögonblick urartade till modlöshet, röjer hen tillräckligt
genom utbytet af det. gamla, trotsiga valspråket:
".En Adlersparre gör hvad han vill!"
mot det senare, ofta upprepade:
"Fast allt ej ma nås är bemödandet skönt,
* Ty i lifvet sträfvandet sjelf är sitt mål,
" När det gä-ler hvad ädelt och stort är".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
