Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
sig om andras krämpor, och drifva åtskilliga orimliga satser om
vilkoren för helsans bibehållande ni. m. I Rom insjuknade hon,
såsom vi redan nämnt, för första gången allvarsamt i en häftig
bröstinflammation och hade sedermera flere upprepade anfall af
febersjukdom, troligen en följd både af öfveransträngning och
af klimatets menliga inflytande under de varma årstiderna, då
hon ej kunde förmås att lemna sitt arbete för att uppsöka en
sundare vistelseort. Hemkommen till fäderneslandet, syntes hon
under de första åren åter hemta krafter, ehuru hon lefde om
möjligt ännu sparsammare, en nödvändig följd af minskade
inkomster och stegrad lefnadskostnad, i förening med hennes
oöf-vervinneliga motvilja för att nu eller framdeles emottaga
understöd äfven af sina närmaste. Detta lefnadssätt, tillika med
föregående årslånga ansträngningar, hade dock omärkligt
under-gräft hennes helsa. De första symptomerna af den förfärliga
sjukdom, som skulle blifva snart sagdt hennes första och sista,
visade sig först om vintern 1861 under vistelsen i Helsingborg,
dit Sophie flyttat sommaren 1860, dels för att der kunna lefva
billigare än i hufvudstaden och vara närmare utlandet, dels
äfven lockad af närheten till en der boende anhörig familj,
hvilken hon var varmt tillgifven. En kall och dragig bostad
påskyndade utvecklingen af det onda. Sannolikt dröjde hon,
äfven oöm soin alltid, för länge att tillkalla hjelp, tryggande sig
vid sin gamla sats, att en kraftig vilja ensam vore tillräcklig
att öfvervinna lumpna, kroppsliga lidanden. Men plågorna
tilltogo och snart fann hon i sjukdomen sin viljas öfverman.
Of-vertalad af sina vänner, sökte hon tvenne gånger råd af
Köpenhamns utmärkta läkare, men förgäfves. Då begaf hon sig, hösten
1861, till Stockholm,, för att der söka den hjelp, hvaraf hon
nu allt klarare insåg sig vara i behof. "Dertill", skrifver en af
hennes vänner "hade stigande plågor nödgat den starka, på sin
egen kraft trotsande, stolta qvinnan". Under vägen dröjde
fartyget, med hvilket hon gjorde resan, några timmar i Carlskrona,
och Sophie fick der säga ett sista farväl till sin yngre bror, då
jnst i begrepp att för en längre tid lemna fäderneslandet.
Afskedet var djupt smärtsamt, båda insågo att det var det
sista-Sjelf häftigt upprörd, sökte Sophie dock trösta den älskade
brödren och upprepade flera gånger: "Icke får du sörja, om jag går
bort! — jag blir ju då tusen gånger lyckligare". I Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
