Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
sammanträffade hon under några timmar med sin mor. Afskedet
var här så mycket smärtsammare, som ingendera nändes röja
sin öfvertygelse att det var det sista. Så vek, så öm i ord,
i ton och åtbörder, som vid denna skiljsmessa från modren hade
inan aldrig förr sett Sophie Adlersparre. Det var som hade
alla missförstånd, all köld smält bort i den sista kärleksvarma
omfamningen, som förenade mor och dotter. Ett par dagar
senare ankom Sophie till Stockholm. Genom en af sina qvinliga
trosförvandters försorg hade hon erhållit en bostad i hennes
närhet och uppsöktes der af sina närmaste vänner och anhöriga,
hvilka med bestörtning sågo, huru sjukdomen redan härjat
hennes starka fysik. Till sin vän, Fredrika Bremer, som kort
efter hennes ankomst uppsökte henne och soin godhetsfullt
meddelat oss några dyrbara minnen af sina följande besök hos den
sjuka, hade Sophie ined ett slags leende förvåning yttrat, att
hon aldrig föreställt sig, "att blotta kroppsliga plågor kunde
kännas så nästan öfverväldigande. De hade stundom aftvungit
henne, den starka, oömma qvinnan, ett skri af smärta, de hade
gjort henne för ögonblick medvetslös och hon talade derom med
förundran såsom om en ny erfarenhet, men utan ängslan, utan
nedslagenhet. "Med upplyftadt hufvud och fast blick", säger
hennes vän, "mötte hon sin fiende, i det hon på samma gång
såg sig om efter en hjelpare i nöden". Hon sökte en läkare,
som hon kunde högakta såsom menniska och hålla af såsom
en vän, samt till hvilken hon derjemte kunde se upp såsom
till en lärare i den svåra konsten att lida. Hon, likasom många
andra sjuklingar, fann denne läkare i Professor Santesson. Då
hon första gången rådfrågat honom, bad hon honom säga om
hennes sjukdom var obotlig. "Vill ni verkligen veta det?" ljöd
frågan tillbaka med någon förvåning öfver denna själsstyrka
hos den lidande qvinnan. Efter förnyad bekräftelse på hennes
önskan, förklarade han att sjukdomen var obotlig, — var af
den art, att den möjligen kunde räcka flera månader, möjligen
äfven sluta hennes lif redan samma dag. Med den outtröttligaste
omsorg, ined det hjertligaste broderliga deltagande vårdades hon
af den ädle läkaren. Hans besök hos den sjuka blefvo
ljuspunkterna under de mörka, uf plågan förlängda höst- och
vinterdagarne; hans lifliga meddelanden från den yttre verlden och
hans gerna skämtande samtal, spelande öfver en grund af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
