Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
djupt allvar, af varm känsla, verkade lifvande och stärkande
på hennes sinne.
Vid nyårstiden blef den sjuka alltmera bunden vid sängen.
"När Sophie Adlersparre såg", skrifver Fredrika Bremer, "att
det vnr döden, som nalkades henne, räckte hon honom sin hand
med en christens lugna tillförsigt , viss att han skulle föra heune
t.ill hennes andes yttersta åtrå — till Gud. Ingen klagan
hördes från hennes läppar, intet drag af ängslan eller af själslidande
sågs i hennes bleka anlete. Ju närmare hon kom den mörka
porten, desto ljusare tycktes hennes sinnesstämning blifva,
hennes blick allt klarare; de gråa ögonen tycktes få något af
himlens färg — så äfven hennes själ. Den stolta, tadlande,
med sig sjelf och andra missnöjda, Sophie Adlersparre
syntes förvandlad. Hon talade ej mer otn menniskors afund och
oförrätter, men desto mer om deras godhet och trofasthet, som
in i döden följde henne med ömt deltagande". — — Bland
dessa var det isynnerhet en, en barndomsvän och nära
anhörig, som med uppoffring af det egna hemmets trefnad, med
ömmaste omsorg vårdade henne. Det var just en af dessa
"hvardagsmenniskor" såsom hon, i godmodig jemförelse med
Sophie Adlersparre, ännu älskar att. benämna sig sjelf, och
hvilka Sophie, ju längre hon lefde, lärde att allt innerligare
värdera och älska. Vi hafva hört den trofasta barndomsvännen
med tårfyllda ögon tala om hur nöjd, hur tacksam den sjuka
var för allt hvad man gjorde för henne. "Vi, som förr aldrig
kunde vara Sophie till lags", plägar hon småleende säga,
"för-nummo nu aldrig annat än goda och tacksamma ord från
hennes läppar". Väl knnde plågorna stundom göra henne retlig,
äfvensom känslan att vara beroende af andras hjelpsamhet
någon gång framkallade en naturlig otålighet hos den förr så
starka, sjelfständiga qvinnan, men det var dock endast för korta
stunder, och med djup och innerlig tacksamhet återgäldade hon
den ömma vård, som skänktes henne af en trogen sköterska och
hennes öfriga katholska omgifning.
"När man kom in i hennes sjukrum", fortfar Fr. Bremer i
sina meddelanden, "möttes man af en uträckt hand, af en vänligt,
välkomnande blick, mycket olika den ’förbjudande’, som så ofta,
hade frånstött de personer, hvilka förr ville nalkas konstnärinnan.
De demoner: Blyghet, Stolthet ni. fl., som fordom bundit hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
