Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
ligt blifva rätt starka, sora äro ämnade att framställa en dag,
hvars sol är tardig att sjunka bakom synranden. Grunden till
dessa allt för högt stegrade känslor ligger törhända i bristen
på en annan motvägande känsla — i en ej fullkomligt
harmonisk utveckling at författarens verldsåskådning.
Som bekant betraktas sanning, godhet och skönhet såsom
företrädesvis gudomliga attributer. Författaren egnar en varm
hängifvenhet åt den första och den sista af dessa egenskaper;
— ej så åt den medlersta. Han söker göra kristendomen
rättvisa, men dess skönaste element, kärleken, kan ej hafva
genomträngt honom. Författaren tyckes tillhöra den klass, hos
hvilken intelligensen och viljans kraft utöfva herraväldet på
bekostnad af känslans lif, vara en bland dessa moraliska
naturer, som finner sin tillfredsställelse i den aktningsvärda men
kalla stoicismen. Eller ock har enthnsiasmen för arbetets
tendens för tillfället undanträngt ett mera allsidigt åskådningssätt.
Han tyckes vara fremmande för en varm uppfattning af den
sjelfuppoffrande kärlek, hvilken uppenbarar sig i bilden af en
herde, som ej vill borttappa någon af sin fårahjord, utan söker
upp det vilsna fåret, lägger det med glädje på sina axlar tbch
bär det hem igen. Denna känsla fattar han intellektuelt, men
hans hjerta blir deraf oberördt. Den kan ej väcka en gnista
af den enthusiasm, som hos honom framblixtrar, så snart det
blir fråga om antikens skönhetsdyrkan. Också finnes i hans
bok ingen enda representant för denna kristendomens grundidé,
hvilken just utgör det lifgifvande element, som undan det
allmänna förderfvet räddat hvad menskligheten egde bäst. Då
författaren skildrar kristendomens allmänna seger, tycks det
vara med den känsla, man erfar, när man ser slägtet sjanka
från ett högre till ett lägre, och han synes dervid vara
intagen af en resignation, liknande den, med hvilken man
underkastar sig en oundviklig men smärtsam naturnödvändighet.
Theodorus och Athanasius äro utan tvifvel af författaren
ämnade till representanter af den sanna kristendomen; men de äro
dock i sjelfva verket föga framträdande bipersoner —
isynnerhet Athanasius. Theodorus åter är snarare en representant,
dels för det frikyrkliga elementet, dels för en rationalistisk
kristendom än för det kristliga kärlekslifvet. Denna mot
kristendomen ovänliga sinnesstämning kan af en uppmärksam
läsare spåras äfven i detaljerna af hans skildring. Så har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
