Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
punkt än under 5:te seklet. I dessa och många dylika verk
framställes ehristendomen, uppenbarad i kyrkan, såsom det salt,
hvilket, ehuru uppblandadt med gruset af menskliga tillsatser,
dock räddade menskligheten från moralisk förruttnelse och gjorde
af vilda, råa stammar lagbundna och hyfsade samhällen. 1
Rydbergs romantiserade skildring deremot, framstår
christendomen, sä snart hon i någon mån antagit fast form,
såsom en kloak för det största moraliska förderf. Surdegen
skildras än mer förskämd än den omgifvande massan. Detta
är ej naturligt. En så afskyvärd sammansättning som christna
kyrkan, enligt Rydbergs skildring, då var, skulle ej kunnat
eröfra verlden. Moralisk förruttnelse följes af förintelse. "Der
åtelen är, der församlas och örnarne’’, är ju både förnuftets
och erfarenhetens lära.
Förbiseende de stora, allmänna tidsförhållandena, antager
Rydberg, sid. 82, asketismen vara "en af de rysliga frukter,
som alstrats i skötet af prestkvrkan." Historien lärer dock,
att munkordnarna ursprungligen bildades af lekmän, ej af
prester, samt att många bland dem sökte hålla sig oberoende af
kyrkan. Likaledes finner man huru kyrkans förnämsta män
mången gång uppträdde såsom ifrige motståndare till det
asketiska munk- och eremit-lif, hvilket dock i massans ögon
berättigade till den högsta ära. Denna skefva riktning i
allmänna tänkesättet, framträder äfven klart i Rydbergs skildring,
hvilken endast felar deruti, att den framställer kyrkan såsom
den, från hvilken denna smitta allena utgått. Såsom en i sig
sjelft intressant episod och såsom ett motstycke till Rydbergs
skildring, kunde anföras Gregor ii af Tours berättelse om
munken Wulfilcvich, hvilken, sedan han i Vesterlandet spelat
samma rol, som Simeon P elarhelgonet i Östern, af
Biskoparne öfverbevisades om det dåraktiga uti sitt uppträdande
och förmåddes att återgå till en naturenlig christlig
verksamhet bland omvända bröder. Berättelsen meddelas af Guizot,
hvilken tillägger:
"Eremitens djupa hänförelse och fanatiska svärmeri äro lika
anmärkningsvärda, som Biskoparnes sunda, sansade omdöme, äfven
antaget, att det senare varit något uppblandadt med en portion afund.
Man timier häri förenade verkningarne af det inflytande Österlandet
utöfvade på christendomen och grunddraget i Vesterlandets karakter."
*) Guizot; Ilisloire de la civilisation en France, tome 1, sid. 371.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
