Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
stone utlefvad, och han framhåller kraftigt kyrkans förtjenst,
att, under detta upplysningens tidehvarf, hafva varit det
in-telloktuella lifvets bevarare, på samma gång han anklagar
henne att längre fram hafva verkat hämmande på bildningens
vidare fortgång och utveckling.
Guizot anser det religiösa och det borgerliga samhället i
intellektuelt hänseende, under slutet af 4:de och början af 5:te
århundradet, ej ens kunna jemföras med hvarandra. "A den
förra sidan’’, säger han, ’’var allt rörelse, nit, uppåtsträfvande
och framåtskridande, å den senare, allt overksamhet, svaghet
och förfall"*). Öfver den bildning, som vid denna tid
utvecklade sig såsom en löslig förening af den antika och
christ-liga verldsåskådningen, uttalar samma författare på goda
grunder sin förkastelsedom. Af Guizots hela intressanta
framställning (sidd. 110 —177) framgår tydligt, att den gainla
civilisationen hade öfverlefvat sig sjelf — att nytt vin behöfdes,
men ock att det nya vinet sprängde de gamla läglarne. Han
framhåller skarpt det farliga i vissa, den christna kyrkans
frihetsmördande grundsatser, men på samma gång det nästan
naturnödvändiga i dessa grundsatsers uppkomst och vidhållande.
Detta senare tyckes Rydberg helt och hållet hafva förbisett.
"De, som studera historien", säger Macaulay, ’’äro oupphörligen
utsatta tör faran af tvenne alldeles motsatta villfarelser: den
ena, att döma det närvarande efter det förflutna, den andra,
att döma det förflutna etter det närvarande. Den förenämnda
villfarelsen angriper isynnerhet persouer, hvilka äro benägna
att öfverskatta allt gammalt, och spökar ständigt hos
conserva-tiva politici; den senare åter förefinnes hos sådana, som lätt
hänföras af allt nytt, och förvillar ständigt liberala skriftställares
uppfattning af forna tiders tilldragelser." Författaren till Den
Siste Athenaren har gjort sig sjelf till ett lefvande intyg af
det senare påståendets giltighet.
Måhända skulle någon vilja möta dessa anmärkningar med
inkastet, att en romanförfattare ej är förbunden att göra sina
skildringar fullt historiskt sanna — att ban rör sig inom ett
område, nästan helt och hållet öppet för godtycket. Denna
åsigt har en viss grad af sanning tör sig; men ingon regel
utan undantag. Då romanen är skrifven med öppet erkänd
*) Histoire de la civilisation en France, sid. 110.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
