Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
nåde, att den ena adelsmannens namn och klinga voro så goda
som den andres. ’Eländige!’ utbröt herr Kjell, släppte sitt
tag och slog honom med flata handen i ansigtet. Min herre,
hvars sår ånyo uppbrutit, var febersjuk och kraftlös och jag
klef fram ett steg för att värja honom tör det anfall, jag
väntade af motståndaren. Mannen hade redan dragit pliten,
som hängde vid hans sida, men med ett snedt ögonkast på
min dragna sabel stack han ner den igen, stod ett ögonblick
orörlig, medan de hängande kinderna och sjelfva lapparne
hvit-nade; "vi träffas Kjell Barnekoiv;" mumlade ban derpå, hotande
med den knutna näfven, kastade sig öfver landgången och
försvann med några lömska kattsprång bland sjöbodarne vid hamnen."
Sune fortfor derpå att berätta huru hans herre gått ensam
i land, för att intaga sitt qvarter, tillsägande honom att mot
aftonen följa efter med packningen. "Då jag kom i
mörkningen", fortsatte han, "hade herr Kjell icke synts till i
qvarteret. Det klack till i bröstet på mig. Jag tänkte på
uppträdet ombord och fruktade en olycka. Jag fick i en lykta,
gick ut i staden, sporde och sökte öfver allt — ingen hade
sett honom. Inkommen på en trång, svart bakgata stötte inin
fot på ett hinder — jag lutade mig häftigt ned — vände på
lyktan och såg — såg —" Sune strök sig öfver ögonen och
bjöd förgäfves till att rena sin grumliga stämma — "såg min
herre, badande i sitt blod! — Ingen pust — intet hjertslag —
ögonen stirrande genom brustna glas — sabeln till hälften dragen
— hår och kläder klibbiga af stelnad blod. Intet hopp! han
var död — död sedan flera timmar! . . . Min första tanke
var på mördaren, min andra på herr Kjells trogna husfru.
Hvem skulle rida genom natt och dag, öfver Smålands öde
skogar, för att bringa henne dödsbudet? Jag kunde ej lita
på någon ann’; men så hårdt har aldrig pligten stått mig,
som då jag för den offrade hämnden på min käre herres
baneman. För stadens myndigheter angaf jag skyndsamligen dådet
och ogerningsmannen, lät föra herr Kjells döda kropp i
säkerhet, kastade mig en timma derefter på hästryggen och hvilade
ej förr än jag, som J vet, bragt sorgebudet hit."
Under tystnad gjorde kannan ånyo sin rund, hvarefter man
vexlade några ord af deltagande och beklagade, att en så
tapper herre fått ett så ömkligt slut. "Ja!" inföll Sune, "hade
ban, såsom Knut Leijonhufvud, fått stupa för fiendens kula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
