Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
Språkande med en gammal gubbe, "Gröntorpen", som höll på
att slöjda en ny gafvel till en af trädgårdssofforna, fick jag veta att
parken ursprungligen var anlagd af "lilla grefvinnan", ställets forna
egarinna, som de gamla på godset ännu erinra sig under denna
benämning, och om hvars originella vanor jag redan hört berättas ett
och annat, hvartill gubben nu bifogade några karakteristiska drag.
Fortsättande min vandring, tänkte jag med glädje på "lilla
grefvinnan" och det arbete, hvarmed hon gladt sina okända
efterföljare och skulle göra det ännu kanske i sekler efter sedan hon
sjelf länge multnat i jordens sköte; tänkte på ett par
andra husfruar, hvilka, likasom hon, användt sitt öfverflöd af tid och
penningar till att försköna den omgifvande naturen, och hvilkas
arbete, likasom "lilla grefvinnans", gått att glädja fremlingars ögon
— tänkte på allt detta — och önskade i mitt hjerta att rätt många
ville följa deras föredöme. Emellertid fann jag här och der
under min vandring tydliga spår af senare tiders arbete; en del
afbrutna, fragmentariska, syftande till något stort och skönt, men
plötsligt hejdade — sträfvande till något högt och herrligt mål,
men på en gång afstannade. Det var, syntes det mig, spåren af
en stor och ädel ande, stor äfven i den lilla, hvardagliga
verksamheten, som plötsligt, med ett slag, blifvit bortryckt från sin
verkningskrets här, och förflyttad till någon annan.
Från strandsluttningarne af den större ön öfvergick parken
småningom till trädgård, rik på gamla, ypperliga fruktträd,
kanske en qvarlefva sedan forna tider, då gråstensmurarne af ett
gammalt nunnekloster reste sig, der nu den moderna hvitrappade
manbyggnaden skymtar fram mellan trädtopparue. Uppe vid
gården var tyst och ödsligt. Egarinnan och hennes familj hade
länge varit borta, men väntades åter om några dagar, svarade
mig en ensam trädgårdspojke på min förfrågan. Jag såg litet
skygg upp emot den ståtliga byggnaden, med sina långa rader
af höga fenster, alla slutna för glädjen derute, för vårvinden,
fogelsången, morgonsolen, och alla innanför betäckta med täta, hvita
förhängen: det var, som hade jag blickat upp i en sörjandes
anlete. Jag lyssnade — icke ett ljud hördes derinifrån. Det låg
likasom ett uttryck af djup, men dämpad sorg öfver hela det
slutna, ljudlösa hemmet. "Här måste vara någon borta, som
icke kommer åter" — tänkte jag vid mig sjelf och gick sakta förbi,
med något af den vemodiga vördnad, man egnar en god mans
grafplats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
