Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
der deuna förlängda dödskamp, Hon klagade aldrig, men yttrade
någon gång med en tår i sitt öga: "det är ändå underligt! . , .
Med en rörande blick af sorgsenhet, sade hon en gång till en
vän, som besökte henne: "jag duger till ingenting mer!...."
"Du har lärt oss", svarade denna, "huru vi skola lefva; nu kan
du lära oss huru vi skola dö!" Det godlynta, humoristiska
leendet, som var henne eget, upplyste hennes ansigte, i det hon
återtog: "Jag skulle vilja, innan jag går bort, gifva några råd åt mina
medarbeterskor i de fattigas tjenst. Jag skulle vilja säga dem, att
de derunder icke böra tänka på sig sjelfva, utan på den sak de
vilja utföra; att de skola akta sig väl att trötta herrarne, till
hvilka de derföre vända sig, akta sig att störa deras middags-lur;
— alltid vara vänliga mot tjenstfolk, icke låta sig förtryta om de
någon gång bli snästa af en piga eller betjent; vara höfliga och
vänliga ändå; och, först och sist, icke tänka på sig sjelfva, på
sin egen lilla värdighet, utan på de fattiga: på saken, då går den,
då går det!"
Denna höst öfverraskades Lotten af ett lika oväntadt, som
osökt hedersbevis. H. M. Konungen lät tillställa henne medaljen
i guld "för berömliga gerningar", att i högblàtt band 1 äras på
bröstet. Ack! detta bröst var då redan invigdt åt grafven och
Lotten kunde ej mottaga hederstecknet utan tårar. Dock gladde
det henne, då hon såg huru mycken tillfredsställelse det skänkte
hennes anhöriga. "Man bör ju", yttrade hon till en vän,
"glädjas och vara tacksam att se sitt arbete värderas af landets
högsta styresmän, och—kanske kan detta uppmuntra andra att
arbeta i samma väg! . . ." Det var på sina fattiga hon dervid tänkte.
Medan Lotten såg döden nalkas, sysselsatte hon sig med stor
omsorg att ordna alla papper och angelägenheter, som hon hade
om hand. De fattiga barn, de sjuka och gamla, som hon närmast
drog försorg om, anbefallde hon särskildt och liksom testamenterade
till sina närmaste vänner med rörande hjertlighet och förtanka, i
afseende på deras framtid. De fattiga, obotligt sjukas lott gick
henne derunder djupt till hjertat. "Menniskorna äro grymma;"
utbrast hon en gång, "när de bortvisa den sjuke från sjukhusets
port och låta honom med detsamma veta, att han är obotlig och att
han hvarken kan få vård eller lindring, göra de dermed olyckan
dubbel!"*)
*) Detta rysvärda förhållande kommer att upphöra, då det stora
"sjukhem", som nu reser sig under ledning att Stockholms utmärkta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
