Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
som möjligt — gjort allt, för att det senares innevånare skulle
finna sig hemmastadde och "känna igen sig i den gamla smutsen",
som en bondflicka helt naivt yttrade sig. Men min vän ropade
mig redan från dörren, och jag hade ej tid att göra några
djupsinnigare betraktelser. Hon bar en hel börda i famnen, och nu
började jag ana innehållet af de mystiska knyten vi medfört.
Var min väninna fremmande i skolan, så var hon så mycket
mera hemmastadd i fattigstugan. Jag tyckte mig i detta
förhållande se en typ af våra bildade qvinnors verksamhet på
landsbygden, med dess både fel och förtjenster: mycket hjerta, men
brist på tanke. De vänligaste omsorger och rikliga gåfvor slösade
på den i fattigdomens nöd och elände redan ohjelpligt försjunkna,
men föga eller intet gjordt, för att hindra den uppväxande
generationen att gå samma väg, sjunka i samma dy! — Och det
ena behöfde ju dock icke förskjuta det andra, såsom min snälla
följeslagerska också villigt medgaf. Roligt var det att se henne
bland gummorna, välkommen som solstrålen i den skumma
sjukkammaren. Alla kände hon och med alla språkade hon gladt
och vänligt, utdelande sina medförda håfvor. "Nå, mor Arina,
när får jag det upprispade ylletyget kardadt och färdigt?" (en ny
"contrivance", som jag ej förr hört omtalas). "Ah, det blir falle
»nart, kära hennes nåd lilla; men se gikten" — — "Jag vet, jag
vet!" ljöd svaret, — "se der något att böta er med". Mor Anna
emottog nigande någonting, som vid första anblicken tycktes mig
vara en kolossal plåsterstång, men som vid närmare påseende
förvandlades till en korf. "Otto äter aldrig korf, kära du",
hvi-kade min vän, med en half ursäkt för sin frikostighet. "An hon
då, kryck-jBrito", fortfor den lilla frun, "hvad är det hon har
för sig?" — "Ah, jag knåpar bara ihop en nedandel ät mig,
hennes nåd lilla". — "Nå, se der har hon litet till ofvandelen då",
— och skrattande lade hon ett knyte i gummans knä. "Men
käraste mor Stina, hvad är det åt henne, som jemrar sig så illa?"
"Ah — det ä’ bara de 80 åren!" ljöd en darraude stämma, och
ett hufvud höjde sig ur sängen, så åldrigt, så hvitnadt, så
skälfvande, att det gerna kunde vara 100-årigt. "Stackars min gumma!"
ljöd svaret, "för den åkomman har jag ingen bot med mig; men
kanske kan ändå detta lindra", och sa lades en kaffepåse och en
sockerstrut på sängkanten. — Slutligen voro knytena tömda och
vi sade farväl åt gummorna, följda af "Kryck-Brita" till grinden,
och fortsatte sedan till fots hemvägen öfver de böljande sädes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
