Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Djupt och stilla under många år,
Sedan af ett intet störas får.
Att man gnolar tanklöst någon gång
På en gammal, half förgäten säng,
Att en gosse tar en fjäril fast,
Sådant skrämmer minnet upp i hast.
Och så klarögdt blickar det, som om
Det just nu från sina lekar kom,
Stryker lockens guld ur pannan bort,
Andas ännu flämtande och kort.
Räcker oss så gladt sin varma hand,
liar bort med oss till elfvens strand,
Tumlar glädtigt om på åkerns ren,
Och försvinner mellan blommor se’n.
Men det är icke endast hjertats aningar, tankens frågor
eller själens drömmar, för hvilka Wilhelmina Nordström eger
form och uttryck; äfven lefvande bilder ur verkligheten
framstå plastiskt helgjutna under hennes hand. Så Sultanen,
Sarentos herre, Harems underblomma, S:t Franciscus
m. fl. Främst af dessa och med förf:s ursprungliga
skaldelynne mest öfverensstämmande synes oss nedanstående lilla dikt,
mästerlig i enkel kraft och lefvande åskådlighet:
På dunkel hed.
Pä dunkel hed en blomma stod,
Den blomman var så röd som blod ,
Som hjerteblodet, hvilket, går
Ur hugget af ett banesår.
Och uppå dunkla vingars par
Re’n korpen länge kretsat har.
Vid tallens fot hvad kan han se?
Hvad kan han se? o, ve! o, ve?
Hvarföre slår han ring på ring?
Hvad är det som han kretsar kring?
Tror han, att slumram der är död,
Att heden är af blod sä röd?
Men vakan skrek i tallens topp:
Ligg ej så deri stå opp: stå oppi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
