- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Åttonde årgången. 1866 /
149

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

149’

då en stämma halfhögt påminde om en af Annas
sorgligaste älsklingsvisor, ropades i dämpad korus: Bröllopsgästen!
Bröllopsgästen!

Anna nickade allvarligt och uppstämde så i döfva, djupa
toner börjelseversen:

»Det var två såta vänner
Som höll hvarandra kär.»

Visan var den gamla välkända, om ungersvennen, som
for i främmande land och vid hemkomsten fann sin vän
såsom en annans brud; när det hemska ögonblicket inträffade,
då han dansat den långa brudedansen till slut »och tog så
sitt förgyllande svärd och stack uti sitt unga lif» hade
sångerskans naturliga pathos och åhörarnes intresse nått sin
höjdpunkt, och ej utan en märkbar rysning lyssnade man
till den i plötsligt dämpad ton framhviskade slutstrofen:
»Men hvem kan hemta rosor
Utaf de hårda berg?
Och hvem kan finna kärlek
Der ingen kärlek är?»
Vis-Anna försvann ur kretsen, snart vaknade åter den glada
sinnesstämningen, och man började ropa på en slåttervisa.
Halft motvilligt inknuffades Britta i ringen och sjöng, medan
hon brydd lindade förkläds b anden om fingrarne, den gamla
slåttervisan:

»Flickan gick på ängen
Och räfsade hö,
Gossen han sade:
För dig vill jag dö!
Och det log hon åt!»
Hvarpå bela skaran af flickor och drängar upprepade
oni-qvädet i förebrående ton:
»Ja! ja! ja!
Och det log hon åt!»

Sist kom turen till en munter pojke, som tycktes vara
rolighetsministern i laget och under tusen lustiga åtbörder,
åtföljda af en dråplig mimik, uppstämde »grannmoras visa».
»Grannasmora
Talte dessa ola: (orden)
Om jag hade mi Johanna gift!»
Här suckade (len skälmen en ljudelig suck och fortfor derpå,
med ökad takt och liflighet:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:18:48 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1866/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free