Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
ligen något gammaldags tonen i den Brinkmanska episteln.
Efter ett snart derpå följande besök af envoyéen, synes det
vänskapliga umgänget mellan honom och den Bremerska
familjen samt brefvexlingen med Fredrika vara i fullt flor.
Till svar på sändningen af en samling af Brinkmans ännu
otryckta »Tankebilder», naturligtvis åtföljd af en af hans
vanliga fina och blomsterrika epistlar, skrifver hans
korrespondent den 8 December 1830:
»Nu har jag låst och omläst, gått ifrån leende till tårar,
men alltid från njutning till njutning, och Tankebilderna stå
qvar i mitt hjerta, klara och sköna såsom de föddes i ert.
Tack, tusen gånger för dessas meddelande och derför att jag
genom dem lärt känna er.
»Jag har gjort er orätt, o! hur lifligt känner och erkänner
jag det icke. Jag hade ansett er för en lärd, qvick, snillrik och
älskvärd man, endast för detta; och jag lär nu i
Tankebildernas författare känna äfven en djupt känslig och ädel
menniska, hvars djupa och ljusa blick på en gäng genomskådar
alla lifvets eländen och med en mild ljusstråle låter klarhet
uppgå i deras mörka natt. Med ett ord, jag känner nu, jag
förstår, jag håller af er! Blif min vän! Lär mig er sköna,
glada lefnadsvishet, lär mig huru man vid äldre år ännu kan
ega en barnasjäls friskhet och värme. — — —• — — — —
»Om jag får denna bön bifallen: »blif min vän», så
räknar jag på att ej få så mycket grannlåt som hittills — den
tynger mig — och sanningens drägt är ju enkel och
allvarlig. Var god emot mig! Var sann, och derför, —var sträng!
— jag behöfver det.»
hur han vid nattlampans sken spetsade sin penna och lät den flyga
ut som brefpil till kungarnes palats, »de lärdas boksal och de
skönas kamrar»; och slutligen hur
— — — — — i skymningen af lifvets qväll
Alltmera gömd bland sina böcker, sina minnen,
I deras katakomber som begrafven
Han satt till sist, en mumie sjelf.»
Naturligtvis saknades ej i Brinkmans karakter och väsende de
små svagheter och löjliga egenheter, som så ofta följa den
menskliga storheten åt, och hvarom i detta fall samtida äfven veta att
berätta. Men vår teckning har redan upptagit alltför mycken plats
och vi måste lemna åt läsaren att sjelf efter förmåga ifylla skuggor
och dagrar i det svaga utkastet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
