Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
»Ni talar om min mor! värdera, håll af henne! hon
förtjenar det. — — Ilon har —- det är hennes dotter, som
säger det till er — ett ädelmod, en förmåga att glömma
oförrätter, att vedergälla ondt med godt, så ihärdigt, så vänligt,
så skönt; och detta är, bland mycket annat, hvad jag hos
henne djupt beundrar och hvaruti jag ville önska att äfven
på långt ball kunna likna henne.»
Några skämtsamma antydningar rörande hennes förra
bref och vännens deremot riktade invändningar följa.
»»Andtäppt» — ja, det lät dumt, var det ej så? Men det
var sannerligen ej så tokigt menadt. I lärda och älskvärda
menniskors sällskap andas jag med oändligt behag en för
mig obeskrifligt välgörande luft; men det är när jag skall
yttra mig, som jag ofta blir andtäppt — hvad under! då jag
känner mig komma ut blott med »dimmiga halftankar»? —
Med hvad som för mig är en börda vill jag ej nedtynga andra.
»Men bort med börda och dimma! blås! blås! du friska
kunskapens vind! Jaga bort allt töcken, alla moln, allt
mörker, all plåga! Låt mig — låt mig, det är mitt hjertas
innerliga bön: låt mig lara!
»En riktig tantalisk törst efter detta ljus, af hvilket jag
nu skönjer gryningen, har plågat mig en stor del af mitt lif.
Men derför att jag nu skönjer det, derför att jag hoppas
kunna bli en fri tänkare i er mening af ordet och känner mig
med hvar dag taga ett steg längre in i en friare och redigare
O C O ~ o
taukeverld — derför är jag äfven nu så obeskrifligt lycklig,
börjar af hela hjertat älska ett lif, som förr varit mig en börda,
och ville kunna hålla fast hvar flyende minut. Gud ske lof!
Jag kan nu redan fråga med Theophrast:
’Hvarför skall menniskolifvet vara så kort, då en kråka
får lefva så länge?’
»Ack! det är så ekünt att älska lifvet! —Sedan min
första ungdom ha tvenne ord gjort på mig ett alldeles
obeskrif-bart intryck: Sanning och Gud. Ju längre jag gick fram i
lifvet, ju klarare kände jag, att blott genom uppfattande och
kärleksfullt omfattande af det förra kunde man i frihet och
ljus nalkas den senare. Jag kände det ju, men fruktade
länge att, genom min ställning i samhället såsom fruntimmer,
och såsom ett svenskt fruntimmer, och särskildt genom mina
familjeförhållanden, vara för alltid stängd från möjligheten att
ernå sann och mera mångsidig upplysning och derigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
