Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Men, Gud ske lof! det ar ej så. Jag skrifver väl ej i Gefion,
som jag ej en gång läser, (korrespondenten synes ha gjort
någon fråga i denna riktning"»; ej heller skrifver jag
öfverhufvud något, men rlesto mer läser jag — läser goda böcker
och söker med tillhjelp af andras tankar reda mina egna,
och det går verkligen med hvar dag framåt. Min dag är ett
belt litet äfventyr, med inveckling och utveckling; ur en af
labyrinthens irrgångar kommer jag med hvarje sjunkande sol,
ledd af Ariadnes tråd. Också lefver jag rikt och obeskrifligt
lyckligt; hela lifvet ocli allt deri är för mig fullt af intresse;
jag sörjer blott öfver att jag måste sofva. Detta, så godt då
vi äro olyckliga, är ett riktigt ondt då vi äro lyckliga, och
isynnerhet så som jag nu är det, att hvarje fjät af tiden
synes mig dyrbart.»
Den 2 April 1832 besvarar brefskrifverskan en
kärkom-men skrifvelse, innehållande många sköna och goda
tankar, men äfven hvarjehanda utsagor (hvaribland, såsom det
synes, några satiriska yttranden om damernas sätt att
uppfatta snillet), som hon på intet sätt vill gå in på, som hon
tar såsom sannsagor, i det hon känner en stark lust att
bevisa att de så äro. Väl har hon alltid hört sägas att ägget
ej skall vilja lära hönan, den olärde ej predika för den lärde,
men i dåvarande revolutionära tider, då det blifvit på modet
att vända upp och ned på så mycket, vill hon, då hon ej kan
låta bli att följa med sin tid, ändå, såsom hon säger, söka
vara dåraktig med rim och reson. »Jag reser den
revolutionära fanan,» förklarar hon, »men ej blott för mig; jag har
förorättade medsystrars känsla och antastade sunda förnuft
att försvara, alltså —
»Jag kastar handsken!
»Hvad är väl snille i dess skönaste och sannaste mening,
annat än den harmoniska föreningen af tro och kärlek? Tro
— åskådning, uppfattning af det goda, sanna och sköna,
af det urbildliga, af tingens inre lif och väsende —
kärlek, den eld, som omfattar, lifvar, värmer och väcker det
slumrande lifvet till medvetenhet. Kommer nu
konstöftrs-gåfvan som säger sitt varde! och — Venus stiger ur vågorna,
»menniskans anlete» blickar upp mot ljuset, »Frithiof» står upp
och tjusar Sverige, och sköna, ädla »tankebilder» gå fram
genom slägtet, odlande och renande hvar känslig själ, hvart
upphöjdt sinne, som är mäktigt att uppfatta dem.–—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
