Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
»Paradisfogeln i bur ocli trasten i de fria skogarne–
tyst! jag påminner mig några ord, som bättre än mina egna
skola förtydliga meningen af min jemförelse. Det är en
reflexion framställd i anledning af Sophocles’ tragedi Philoctet.
»’Ack! det är just den tillkonstlade sirligheten, det
tyngande, förslappande öfvcrflödet, som gör oss likgiltiga för
lifvets värde. Afkläd det alla fremmande tillsatser, belasta
det med lidanden, så att knappast den nakna tillvarelsen
återstår och likväl skall dess sötma, ur hjertats innersta,
med hvarje pulsslag rinna genom våra ådror.’
»Tror ni ej äfven att hvarje steg till att förenkla lifvet
och förminska våra behof, är ett steg mot sällheten? Jag har
sjelf kännt det så.»
En ursäkt följer för det fragmentariska och oordnade
skick, hvari de föregående tankarne, nedskrifna under många
störande afbrott, visa sig för vännen, hvars tålamod
brefskrifverskan ej med ett längre dröjsmål velat pröfva,
hvarför hon i trots af brådska och slarf afsänder sin skrifvelse.
Ända till följande höst dröjde Fredrika Bremer i Skåne,
såsom man sagt oss, för att vårda och omhulda en sjuk vän,
som vunnit hennes hjerta genom sitt tjusande väsende och
sin medfödda godhet, under det dock, med afseende på
grundsatser och själsriktning, ett svalg låg emellan båda, som först
vid dödens annalkande kunde i någon mån fyllas, i det
Fredrikas samtal vid sjuk- och dödsbädden framkallade lios
den lidande något af det sedliga allvar, det högre andliga
lif, som lefde inom henne sjelf, men som dittills varit
fremmande för vännens lätta sinne.
Återvänd till hemmet skrifver hon från Årsta i Oktober
1833:
»Jag ville gerna se er och andra vänner — men jag
duger ej för någon, ty jag är ej glad, och lifvet rör sig så
tyst, så tyst i mig, just som hos ett barn, som slumrar af
efter en smärtsam aga. Gud har agat mig — ty lian har
tagit ifrån mig en varelse, som jag innerligt älskat — lifvet,
ömheten och glädjen har jag sett slockna i ett älskadt öga.
Ni vet hvem jag menar.–-Icke är det underligt om
man, med känslan af en förlorad glädje i sitt hjerta, gerna
är tillsammans med en natur, som afkläclt sin glädjeskrud
och står blek och mulen ’— en trogen, men talande spegel,
som tröstar just derför att den sympatiserar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
