Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
aldrig att tänka, hopen, menar den bildade verlden, bör gä
i ledband, och dertill vara nöjd och tacksam, för de smulor,
som tillfalla den från de vises bord. Med all aktning för de
vises omdöme tror jag dock för min del att tilloppet af nya
sunda tankar är lika nödvändigt för hopen som för
individen. Jag är viss att ingenting bättre behöfves för den stora
massan än en djup och genomgripande leda vid sig sjelf,
vid den tanketomhet, det hyckleri, den inkonseqvens, den
sinåfiffighet och konstfärdighet i liten stil, som är vårt
slägtes speciella färdighet för dagen.
Derföre lyssnar jag gerna till den djupt och ärligt
missnöjde, och tror att han är bättre utrustad att begripa nutid
och framtid än den lätt belåtne. Derföre lyssnar jag ifrigt,
till alla röster ur forntiden, som anropa menniskorna att
icke längre blindt förälska sig i sin närvarenhets lif.
Derför lyssnar jag till enstöringen, när han vill väcka vämjelse
för lifvet sådant det är, i ändamål att göra oss böjda till att
eftersträfva ett bättre. Skall någon annan vilja lyssna med
mig? Skola mina barn en gång vilja göra det? I detta hopp
har jag småningom samlat och upptecknat enstöringens spridda
tankar. Se här:
»Det förekommer mig att nutidens lofsångare göra
alldeles för liten skillnad mellan framstegen i intelligens och
framstegen i andlighet. Intelligensen, tankestyrkan,
forsk-ningsifvern må kunna spränga de flesta timliga dörrar, men
inga himmelska förmå de öppna. Icke äro vi sedligt
fullkomligare varelser, icke har vår själ kommit det gudomliga
idealet närmare, derföre att vi öfverträffat foglarne i
snabbhet, derföre att vi genom mekaniska uppfinningar till en viss
grad öfvervunnit de jordiska inskränkningarne till tid och
rum. Äfven om vårt herravälde öfver materien tusenfaldt
mångdubblades, skulle vi stamma lika mycket som nu på
det rätta vettets första stafvelsen Hvem vet bättre än vår
allvetande tid, att, om en del af vår uppgift såsom
menniskor är att tygla vindar och vatten, eld och jord, så är den
andra delen af samma menskliga uppgift, och den del, som
årtusenden dock städse kallat den vigtigaste, att odla
samvetets känslighet och finhet, att uppöfva styrkan af den
tysta rösten inom oss? Men, invända vi, hvarför besvära sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
