Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
nom att anvisa det en så tarflig plats i varelsernas kedja.
Äro vi icke skapelsens privilegierade gunstlingar, äro vi
icke, allt vårt oförnuft oaktadt, den förnuftiga skapelsens
krona?
»Vakte sig den, som vill stå väl med sina medmenniskor,
för ajt annat bekänna. Det vore ju hädiskt, mena de, om
någon skulle föreställa sig, att vi, arma barn af Adam, som
under några knappt tillmätta ögonblick skicka en och
annan flygtig suck åt höjden, för att bela vår öfriga tid
fängslas af timliga, ofta usla tankar, icke äro de främsta bland
Guds barn, eller rättare sagdt de enda! Vi bo visserligen
hoppackade i en stor stad, hvars osunda luft och fräcka stoj
bedöfva våra sinnen och göra tanken overksam för all annan
forskning än den efter skränets orsaker; men driste sig
ingen att drömma om tillvaron af en friare, sundare,
angenämare bostad än vår! Dermed förnärmar man oss, och minst
af allt vilja vi bli förnärmade.
»Ar den sedliga utvecklingen menniskoslägtets mål, hafva
vi visserligen ganska torftiga grunder för jubel och loftal.
I förhållande af den tilltagande folkmängden tillväxer också
syndarnes antal. I jemnt stridt med hyfsningens framsteg
utvecklas alltjemt nya frön till ondt. Under det
intelligensen utvecklar det ena bladet efter det andra, står vid dess
sida det sedliga medvetandet såsom en tvinande planta. Vår
hyfsning, vår mensklighet, vår gudsfruktan, alla dessa det
moderna tidslynnets käpphästar, på hvilka vi förmena oss
rida till Valhall, äro blott yttre seder oeli bruk. Odlingen
af den subjektiva sedelagen, i håg och öfvertygelse, har ej
hållit jemna steg med den yttre lagen. Den senares
föreskrifter ha blifvit mildare; samhällets utsida är mera
förnuftigt mensklig än förr. Men der få vi också stanna. Vår
lefnad, om den sällan är det moraliska vidundrets, är desto
oftare den moraliska stackarens, som bär kappan på båda
axlarne, springer ärenden åt två herrar, fnaskar turvis med
sina egna lidelser och med verldsförbättringsplaner. I
samma grad denna brist på sedlig hållning är allmän, har den
också lärt oss fördragsamhet. Vi vore ju icke menniskor,
om vi ej vore syndare. Lika nödvändigt som solen sprider
ljus, lika nödvändigt sprida menniskorna små och usla
gerningar omkring sig: det är nu engång vårt slägtes allmänna
karakter. Ett ljumt beklagande kan man på sin höjd skänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
