Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
detta förhållande; dåre den, som deraf tar sig något djupt
outhärdligt lidande till sinnes! Denna fördragsamhet med
det lumpna är troligen den värsta af alla våra brister. Om
icke i handlingen, kunde vi åtminstone i vårt lidandröja
en menskligare anspråksfullhet. Men det är angenSmare
att ordna sig under denna småbehändighctens fana, spm sà
tillfredsställande svajar öfver nutidens bildade mensklighet.
Uppfostrar den moderna civilisationen icke karakterer, så
uppfostrar den, hvad bättre är, en oändlighet af
srnåtalan-ger. Att hafva grundsatser är på en gång obcqvämt och
för detta lifvet improduktift; att deremot ega en och annan,
helst flera, nätta färdigheter, hjelper alltid en menniska på
engång ledigt och ärofullt genom denna verlden. Att det
förra blir en bisak, det senare hufvudsak, är sålunda, timligt
att se, icke mer än billigt. För att i egentlig mening ega
föresatser erfordras att i hvarje ögonblick äfven inför hvarje
den obetydligaste tanke och handling, på visst sätt hafva
evigheten i sigte, eller, med andra ord, ett vaket
medvetande af den stora förskräckande sanning, att hvarje den
minsta gerning här i lifvet drager sina konseqvenser med
sig genom den aflägsnaste evighet. Men sådant var för
mycket att tänka på för vårt brådskande slägte, som menar
sig ha så mycket bättre att göra.
»Ack huru mjukt äro vi ej alla inbäddade i denna
fördragsamhet med det usla! Vi förlåta hvarandra, men
isynnerhet oss sjelfva. Begär efter renlefnad, mena vi är ett
orimligt, öfvermenskligt begär; några små reparationer, tid
efter annan, på vår sedlighets murknade byggnad, och
huset håller nog menniskoslägtet ut; att rifva hela rucklet, för
att på nya grundvalar (eller grundsatser) uppföra en
sundare, ljusare byggnad, är något som aldrig kommer ifråga.
I denna ljumma, sedliga medelmåtta äro vi alla så
hemmastadda, alla hvarandra så förträffligt lika: ingen liar rätt, att
åberopa sig sjelf såsom ett bättre exemplar än hopen, ingen
enda individ finnes, för hvilken ej menuiskoverlden, äfven i
dess sämre gestalt, är god nog. En hvar, hvars samvete ej
är alldeles öfverväxt med sjelfbelåtenhetens fett, känner att
han i tanke om också icke i handling står i slägtskap med
hvarje sedligt elände, som vanpryder denna berömda verld.
I en eller annan liten vrå af sin tillvaro, om jag så får
uttrycka mig, har en hvar bidragit till det menskliga förderf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
