Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Man är alltför benägen att glümma det faktum, att
individualiteten spelar hufvudrolen i fråga om lycka. Ni skulle
vara lycklig på min plats i lifvet? Välan! Ni måhända —
men jag!?
Och sedermera fordrar sällheten en viss grad af energi.
Det tycks vara något mycket enkelt och simpelt det
der, att vara lycklig. Men det är icke så; ej ens under de
gynnsammaste lefnadsförhållanden. Lidandet är hvars och
ens oundvikliga arfsrätt — lyckan vinnes blott genom
eröfringen;; rätt. Dertill kommer, att inom sig slutna själar sällan
äro starka, och lyckan hör de starka till. I grunden finnes
den till blott för de enklaste menniskor, hvilka gå sin väg rätt
fram utan att se sig alltför mycket omkring, hvarken till
höger, till venster, eller tillbaka. Lyckan tillhör de glada
själarne, de som fast föresatt sig att taga verlden och
menniskorna från deras bästa sida.
Johanna var af detta slaget. Hon analyserade föga, men
handlade så mycket mer. Sakförhållandena hade intet
annat värde för henne än det omedelbara. Iion gick sällan
tillbaka till orsakerna; hon tog icke in det gift som
utsipprar ur den onda afsigten.
Hvarken fadrens hårdhet, hans stränga fordringar, hans
uppenbara kärlekslöshet — ingenting af allt detta
kondenserade sig någonsin tillräckligt i hennes tanke, för att der
framställa bilden af den fullständige egoisten. Icke såsom
hade hon brustit i insigt eller fattningsgåfva, men hon hade
kommit hit i verlden med en orubblig föresats att vara
lycklig — och hon blef det.
Hon var i besittning af detta mod, som företrädesvis
tillhör bergsbon, och som kominer honom att outtröttligt
strida mot en karg natur, för att afvinna sina magra fält en
klen gröda. Bunden i slafveri såsom få, andades hon dock
frihetens luft. Hennes tanke förblef okufvad; hennes
karakter var sjelfständigheten personifierad; ord och åtbörd
fria.
Mot sin kropp var hon hård. Nästan ständigt lidande
behandlade hon sitt onda just så som fadren skulle hafva
gjort. Johanna sjuk! Så gerna hade man kunnat inbilla
doktorn att en automat led af migraine.
Johanna skulle ha dött heldre än att ha rådfrågat fa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
