Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
dren. Blotta tanken derpå föreföll henne så löjlig att den
en gång kommit henne att gapskratta för sig sjelf.
En dag träffade hon en berömd läkare i närmaste stad.
Han undersökte hennes helsoskick, gaf henne tre år högst
att lefva och föreskref henne en trappists diet.
Johanna samtyckte till föreskriften, men vädjade till
högre rätt med afseende på domen.
Lifvet lemnas dagligen utan saknad af varelser, hvilka det
gifvit allt och hvilka med en skatt af ljufva minnen uppsväfva till
de saligas boningar. Men den arbetare, som grafvit hela dagen
utan att finna ett guldkorn, han lemnar ogerna den jord, som
fuktats af hans anletes svett. Han gräfver och gräfver ännu
— O! kalla honom ej bort förrän hans stund är slagen! —
Var det en känsla af denna art?— något af den
sällsamma kärlek, med hvilken odlaren fäster sig vid den
otacksamma torfvan? — något af den bistra glädje, hvarmed han
helsar sin magra skörd? Allt nog, Johanna ville lefva och
hon gjorde det.
Hennes utseende liknade hennes öde. Det var sträft
och, såsom man säger, illa hopkommet. Hon hade inga drag,
ingen hv, inga former att tala om. Ilon var grof och benig.
O J 7 O O O
Hennes ansigte skulle varit frånstötande, om det ej lyst af
ett oöfvervinneligt godt lynne. Hennes hufvudbonad
utgjordes sedan tio år tillbaka af en förskräcklig gammal
rynk-liatt af färglöst siden, bucklad af år och ännu mer af dålig
medfart. Rörlig som vindflöjeln i byn var den sällsamma
liufvudbonaden den trognaste tolk af sin cgarinnas vexlande
O O
sinnesrörelser; klädningen, närmast liknande en bonjour,
hängde på hennes gängliga figur såsom på en klädhängare.
Förgäfves hade man bemödat sig att något litet föryngra
Johannas toilette; i tre tag hade hennes grofva muskulösa
näfvar förstört hela grannlåten. Att gripa fatt i plagget,
hissa det i höjden till betraktande, vända det ut och vända
det in, böja det hit och draga det dit, sätta på det, taga af
det igen, och sluta med att stoppa in det i skåpet, se der
Johannas sätt att inviga en ny persedel.
Hon hade några få vänskapsförbindelser, som togo hela
hennes hjerta i anspråk — vänner af det slag, som hålla en
till godo just sådan man är, utan krus och komplimenter; i
hvilkas närhet själen ofrivilligt öppnar sig, orden strömma
till utan återhåll, dumheter sägas och återtagas och lynnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
