Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm den 22 Juni 18G7.
Hvad kan vara herrHgare ocli mera förtjusande än en
vårdag ute i den fria naturen? Ty vår ha vi nu — det
synes på träden; eller ha vi verkligen sommar?., jungfruligt
skön är då vår unga sommar! Huru ljuft doftar ej
granskogen, huru mjuk är ej den fina gräsmattan, luir uppfriskande
den blå, svala vattenspegeln, huru melodiskt fogelqvittret!
Huru högt stämmes ej i sådana stunder menniskans sinne,
hennes tanke blir bön, hennes mot himlen vända blick...
tillbedjan!
Klockan 10 i dag skulle vi alla samlas vid Norrtull.
Vi fruntimmer hade tyvärr, till följe af sjukdom, blifvit
förminskade till antalet, men i dess ställe mångdubblade vi vår
verksamhet. Hvar läraren stod, eller satt eller gick, voro
vi framom? bakom eller bredvid honom och hans blick
ljusnade, när han såg vår ifver. Men aldrig har jag heller
varit med om sådant kilande ifrån ett ställe till ett annat; vi
storsprungo, satte öfver gärdesgårdar som kapplöpningshästar
öller kröpo under dem som mårdar, togo 2 à 3 alnars
språnghopp öfver djupa vattenfyllda diken, klefvo upp för
branter, vände upp och ned på rishögar, vadade i gyttja, eller
stannade för en sekund, en sekund blott i. .. men jag får
ej fördjupa mig i detaljer. Det enda, som undgick våra
klättringsförsök, var träden, men det blir väl deras tur nästa gång.
Då en eller annan sökte att taga upp växter med spaden,
ropade läraren: »begagna era tio», och det gjorde jag ock.
så att det eländiga, usla skinnet sprack öfver allt och mina
händer sågo ut, som om de varit slagna med nässlor: en
skam att de klena mjölkfingrarne ej skola tåla mera än så!
Jag skulle kanske ej varit så utomordentligt ifrig, om ej
lusten att hjelpa småpysarne i vårt följe tvungit mig att doppa
ned fingrarne öfver allt för att komma åt växternas rötter.
Några af de minsta kalla mig redan vid namn. Ibland
kommer en liten 9:åring, tar af sig mössan och frågar: »hvad är
det här för en blomma?» Jag svarar, om jag kan, men
märker A. på en höjd — ett, tu, tre och med två språng är jag
der. Vet jag icke sjelf namnet på en blomma, frågar jag
•en genomhederlig, treflig småländning eller skåning, som
kan bra och som svarar vänligt. Vi skulle icke behöft taga
några blommor alls, ty så fort vi se på en växt, räckes oss
den — men jag vill visa, att vi här äro lärjungar, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
