Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•293
vill ned och måste ned; hon närmar sig rädd, men nyfiken,
ü, ljufva vetgirighet, skall du segra? Jo — hon närmar
sig — hon räcker ut sin lilla hand — hon klappar
gunghästen sakta — men förskräckt öfver sin egen djerfhet, slår
hon ihop de sinå händerna och kastar sig baklänges i sin
sköterskas famn! Upp, upp, lillan vill upp!...
Se, der instufva sig fyra hvitklädda ungdomar i en stor
vagn; pappa sjelf är med. Lilla Baby i sin snöhvita bärklädning
har sett nog, lion har somnat; pappa tar henne sjelf, mycket
varsamt, som vore hon af glas, och skjuter in henne i
mammas knä, längst in i vagnshörnet. Hvad gör han se’n?
minsann fick icke Baby en kyss! och ändock är pappa militär
med tre stjernor i epåletten! Men ingen såg det — inte jag
en gång! klatsch! och så bär det af.
I ett hörn stå en mångelska och hennes dotter. Flickan
helsar på oss och niger och niger och helsar. Det är en
lärjunge från thorsdagsskolan, renstärkt och fager. »Mamma,»
säger hon, ryckande modren i kjolen, »det der är våran
mansell.» Och i blinken få vi en glad blick af gumman
och förse oss med blommor och kransar af hennes rika
förråd; blommorna för lilla mor och kransen för... en väns
sista boning. Lastad med fyra gröna kransar tog jag
ensam vägen till den stilla gudsåkern. Derinne bredde
kastanjerna ut sina yfviga kronor och de rena, hvita
blomsterspirorna sträckte sig upp mot den högblå sommarhimmeln;
här och der sysslade några qvinnor vid de dödas hviloläger,
smyckande dem mecl friska blommor. På vännens kulle
blommar vintergrönan rikt och fullt — törnrosbusken slår ut
sina blad — icke en vindflägt röres. Sakta närmar jag mig
grinden och nedlägger min doftande börda. Midsommar äfven
för dig, ljufva barn! evig midsommar har du redan gått till
mötes i fridsboningarne der uppe! En bön för mig, för dig,
för alla kära lefvande bär och i ett annat lif — och dagen
är slut. Tornklockan slår nio slag; det sista dallrar ännu i
mitt öi-a, då jag går till hvila, och dagens vexlande bilder,
naturens lugn och skönhet, menniskolifvets brokiga hvimmel
— allt sammansmälter i en ljuf och herrlig harmoni! — —
Stockholm den 30 Juni.
–Minnet af den sista exkursionens ansträngningar
voro mig i så friskt minne, att jag kom till mötesplatsen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
