Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•344
skulle vika af vägen för att fara till N., att hon måste köpa
sig biljett vid sista stationen, oeh att hon var i stor
förlägenhet att kunna fullgöra en så maktpåliggande uppgift.
»Jag har,» sade hon med låtsad veklagan, »rest mycket
i mina dar, men alltid som kappsäck; jag har ej befattat
mig med det ringaste, icke eus med min egen person; och
nu har jag den och kappsäck, hattask och paraply, och så
skall jag dertill köpa biljett och själf komina ihåg, hvar jag
skall stiga ur och i! Jag vet på förhand att jag glömmer
hälften, men det kan nu ej hjelpas. Man får väl underkasta
sig sitt öde. Jag har beredt dem på det värsta der hemma!»
Vi skrattade, men den unga flickan bredvid henne fann
på råd. »Gif 111ig penningar,» sade hon, »oeh jag köper er
biljett.» — »Skulle ni verkligen vilja vara så god?» — »Ja, visst!
gif bara hit — ah! 5 rdr! biljetten kostar 4,75, här har ni
25 öre tillbaka och när vi stanna nästa gång, har ni er biljett.»
Sagdt och gjordt — penningarne erlades, biljetten blef köpt
■och nu återstod blott för vår dam att stiga ur. Med ett
oefterhärmligt behag räckte lion oss alla handen, helsade
och gick, men, som hon förutsagt, glömdes hattasken och
paraply. Belastad med dessa saker, sprang jag ur vagnen
och öfverräckte dem till deras egarinna, sedan jag först läst
på asken ett välkändt namn. Det var den för sin skönhet
oeh sitt behag fordom så bekanta biskopinuan X. Helt
förtjust tackade hon mig och sade skämtande: »Jag riktigt
blyges för min tafatthet.»
»Det behöfver ni åtminstone ej göra länge,» sade jag,
»ty troligen få vi aldrig se hvarandra mer.»
»Hur då? Far ni till verldens ända? (Med deltagande
röst:) Ni reser väl ej länge ensam?» — »Ah nej,» skrattade jag,
icke längre än till Paris.» — »Olyckliga varelse! akta er väl,
glöm ej er hattask ocli ert paraply...» I—i ljöd
hvissel-pipan och jag skyndade in i vagnen, helt modfälld.
Solstrålen liade glidit bort och vi voro ensamma i mörkret.
Kan du tro, att jag ännu tänker på min biskopinna med
ett visst vemod? Resor äro förunderliga företeelser. Själen,
befriad från de hvardagliga omsorgerna, blir dubbelt
emottaglig för alla intryck: man blir meddelsam, man känner sig
välvilligare till sinnes emot alla menniskor; man råkar
personer under en qvart, en timme och inan tar emot och ger
mera intryck än under år af sitt lif i vanliga förhållanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
