Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•376
lüst leende öfver det bleka anletet, en irrande blick och ett
skratt, hvars tonlösa klang omisskänneligt förrådde fånen.
Den arma lleginas svagsinthet var dock af det stilla,
lindrigare slaget, och med ett halft medvetande oin sin olycka
lade hon ibland handen öfver pannan, sammandrog
ögonbrynen och utropade: »Herren vet hur det är!»
På en bädd af halm och trasor (men det var rena trasor;
det var rent i den lilla stugan) låg üeginas mor
lidande af en tilltagande bröstsjukdom och för tillfället
sängliggande i frossfeber. Det gamla ansigtet var tärdt — många
och stora lidanden kunde endast så fåra — men det hade ett
uttryck af mildhet och fromhet, klarligen vittnande om den
frid, som öfvergår allt förstånd; det bar inseglet af Gude
förbarmande.
Stugans möblering utgjordes af ett skåp, en bordskifva på
tvenne träbockar, en bänk och den säng, hvari den sjuka
låg. En gammal spinnrock stod i spiselvrån — obegagnad
sedan flera veckor.
»Kära mamsell lilla, goddag!» sade den stackars gumman
med riktigt glad stämma, då Elisabeth inträdde. »Jag
ligger här orkeslös ännu. Herren sänker mig djupt ned i
be-dröfvelsens ugn, men Han vet hvad jag behöfver. Ilan vill
lära mig hvad nåd är, ty jag förstår väl icke det rätt ännu.
lugen kan värdera nåden, som icke känt på bedröfvelsen,
det är säkert! — Och det är så naturligt också,» tillade hon
leende och slog med handen åt Elisabeth, »ty huru kan den,
som ej varit nära att förgås, veta huru räddningen kännes?
— Ingen mat, ingen menniska ha vi sett till sedan i går
morgse — men nu dukar Herren vårt bord genom er, det ser
jag, Gud välsigne er!»
Dessa sista ord uttalades med hopknäppta händer och
den fröjdfullaste uppsyn, under det stora tårar —»såsom från
bandet lösta perlor» — föllo utför de insjunkna kinderna.
Mor Anna i torpkojan, som nu var enka och som
genomgått ett pröfningsfullt lif, hade, utom den olyckliga
flickan, ännu ett barn, hennes yngsta, en gosse om tolf år.
Sedan sitt nionde år hade han förtjent sitt bröd sjelf genom att
om somrarne »gå vall» och om vintrarne vara »kolgosse» vid
ett större jernbruk. Men kläderna, huru fa kläderna? Jo,
dessa skulle hans fattiga mor bestå. Och hon bestod dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
