Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
»När jag ser vår tids menniskor vårdslösa, ja, såsom
pjun-kigt och opraktiskt förakta hvarje försök att betrakta
tillvaron i evighetens ljus, tänker jag mig en framtid då
kompassen för menniskans tankar och handlingar pekar på
hvad som är oföränderligt, icke blott på det för tillfälle»
nyttiga. Sedan början af vår tideräkning veta vi, att ingenting
är oklokare än den klokhet, som handlar, glömsk af
evigheten; men i det dagliga lifvet befinnes denna klokhet så
innerligen väl beräknad. Evighetsbegreppet sjelft har också
föga utvecklats under kristendomens halfnittonde
århundraden; det har tvertoin blifvit aftrubbadt och skjutet åt sidan.
Klart och rättfram utsäga kristendomens första bekännar e den
ovilkorliga och enda nödvändigheten att i hvarje ögonblick
hålla blicken stadigt fästad på det eviga. Genom mer eller
mindre behändiga vändningar har man förvandlat denna
huf-vudsats till en bisats, förbisedd i läran, ännu mer förbisedd i
lifvet. Frasen står qvar; men tillämpningen är så fallen ur
modet, att högst få menniskor i dag bry sig om att tänlkapå
sammanhanget mellan den närvarande tillvaron och den
blif-vande.
»På scenen fordrar man sammanhang mellan de särskilda
akterna i skådespelet, eu fortlöpande utveckling af de
framställda karaktererna. I det drama, som sträcker sig ut (öfver
all tid, — genom, hvem vet, huru många verldar! — gör man
icke anspråk på enhet och sammanhang; menniskoverlden
handlar liksom vore den en enstaka punkt i en tom rymd,
utan någon vexelverkan med den öfriga andliga och
kroppsliga skapelsen. Mysterierna, som omgifva födelsen och
döden, äro så alldagliga, att de icke längre väcka vår sofvande
inbillningskraft. Om denna verld, sedd i och för sig, vore i
stånd att fylla ett menniskobröst med en äkta och evig
känsla, vore det mindre farligt att vi innestängde oss inoin den,
känslolösa för hvad utom den finnes och föregår. Men rau är
det så, att vår tillgifvenhet, vår välvilja, alla våra goda
menskliga instinkter, få riktning oeh kralt först från den stund vi
känna att de äro påbegynta för att evigt fortfara.
»Hvem har icke hört de mer eller mindre grundade
ursäkter, med hvilka vi försvara vår faktiska likgiltigbett för
evighetens kraf? Den menskliga vetgirigheten begärde, säger
O ~ o o r> ’o
man, i alla tider, ingenting hellre än att bortdraga inoln-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
