Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
stod det; huru den kom till genombrott vid hennes
sammanträffande med den man, hon sedan älskade till sin död,
och på hvars kärlek hon, i trots af skiljsmessa och afstånd,
aldrig upphörde att tro; huru den sedan genomträngde den
mognade qvinnans bela lif och verksamhet, först inom den
trängre syskonkretsen, sedan inom allt större och mera
vidgade områden; huru den plötsligt tog formen af poetisk
ingifvelse, för att derefter, under barmhertighetssysterns
ödmjuka skepnad, inviga henne till de lidandes och värnlösas
vän, och slutligen i osynlig englagestalt sprida kring
hennes dödsläger sitt milda ljus och tillhviska henne den eviga
kärlekens löften.
Med allt detta får man dock ej föreställa sig Ilia
Fibi-ger såsom en sjuklig, i känsloglöd försmältande natur. Hon
synes tvertom hafva varit en stark och lefnadsfrisk ande, med
klar blick för både det sköna och fula, det sanna och
förvända i lifvet, om hon ock i sina skrifter bestraffade det senare
endast med att draga det, afslöjadt i bela dess lumjienhct,
inför läsarens dom, hvilken senare hon ofta mildrar
genom att midt i eländet låta framskymta ett drag af
äkta mensklighet, som låter oss äfven i den fallna
igenkänna vår nästa. »Ivan du icke le!» sade hon ofta till systern,
då denna grämde sig öfver mensklighetens vrångbilder.
Lemna vi nu lefnadsteckningen, för att öfvergå till den
efterföljande diktsamlingen, finna vi lätt att grundämnet för
Ilia’ Fibigers dikt är detsamma som för hennes lif,
uppenbarande sig också här under mångfaldigt vexlande former,
och genomträngande äfven de kärfvaste, motsträfvigaste
föremål med sitt milda ljus, sin oemotståndliga värme. — An
öppnar hon för oss sitt eget hjerta under kampen mot en
öfverväldigande sorg, bedjande:
»Iljælpeløse Hjelte,
liold dig rolig kuu;
bær iløn din Smerte
til din sidste Stund.»
eller klagande:
»Min Fryd den er saa lille, min Sorg den er saa stor,
mit Hjerte er sora tynget af tre Skuffer Jord.»
Än uppenbarar hon sin brinnande kärlek till
folkfrihetens sak, hvarhelst den förfäktas, i det hon låter den fattiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
