Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’317
XLV. SOMMARBILDER FRÅN STOCKHOLMSTRAKTEN.
II.
Har du bott på landet och vaknat någon gång tidigt en
morgon vid foglarnes sång? Har du sakta stigit upp, klädt
dig och gått ned i skogen, ut åt fälten eller längs med
hafsstranden — då vet du, hur man njuter af en sådan
vandring, hur själen försmälter i stilla välbehag, hur sinnet blir
lätt, ljust och fullt af lefvande bilder. Så är det åtminstone
med mig under denna ljufliga sommar. Jag vet ej, hur det
kommer sig, men aldrig har jag funnit naturen så skön som
i år, funnit der så mycken ro, så många stilla, ljufliga
tankar. Luften är likasom uppfylld med ett poetiskt doft,
hvilket för mig blir ett stoff till tusende bilder, små luftiga
gestalter, som oemotståndligen trånga sig på mig, ropande:
»Gif oss själ, form och uttryck! Vi åtnöja oss ej längre med
att vara till blott för dig; släpp våra vingar lösa och låt
oss flyga ut i det fria, friska, verkliga lifvet!»
Jag småler åt de pockande, oroliga fantasibarnen och
jag låter dem flyga ut, en efter annan. Men ack! huru te
de sig väl efter förvandlingen? En har vid öfvergången från
fantasien till verkligheten brutit vingarne; en annan, hvars
gratiösa, sväfvande gång jag så mycket beundrade, har fått
... en klumpfot; en tredje, och det är det värsta, har fått
en hinna öfver själens ögon. Hvad skall jag då göra med
de arma barnen? Låter jag dem stanna qvar i fantasien,
spränga de den; släpper jag dem ut, bli de måhända...
vräng-bilder. Ack, jag vet det. En allena är som kan hjelpa. Så
gif mig då du, fantasiens och verklighetens herre, makt
öfver mig sjelf och min tankes barn, renhet i uppsåtet, kraft
i viljan och en flägt af din egen 6kapareande!
Skönberga är i år vackrare än någonsin, och det är
nästan med smärta jag lemnar det hvarje fredag, för att
begifva mig in till staden. Resan har dock ett förtrollande
behag! Luften är så sval, aftonen så skön, solen så herrlig, der
den sakta sjunker ned bortom skogen. Men må naturen
utströ omkring mig sina bästa skatter — hvad äro de likväl
emot den skatt, jag af alla värderar högst... menniskan? I
mången medresandes ansigte har jag läst en hel historia.
Det är som öppnade sig det slutna sinnet för hafvets friska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
