Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’319
utsigten! Tockna idéer de ha på landet! jemt skall man
ränna omkring! Vi ha nu ej gjort annat än flängt sedan
klockan tu. Det säger jag dig, Karin, nästa gång får du
fara allena; jag står ej ut med dylika strapatser!»
Ett par ungherrar språka sinsemellan.
A. »Fröken X. är en förb—dt vacker flicka!»
B. »Ja, men hon har nu i fem somrar varit skönheten
vid badorten.»
A. »Hvad betyder det? Hon är lika söt ännu!»
B. »Bah! förlegad vara!»
A (förargad). »Och ändå kurtiserar du henne så förb— dt!»
B. »Nå ja! Man måste väl på något sätt belöna det
besvär, som hon gör sig.»
Helt nära sitter en äldre fru med sin medelålders
dotter, den senare ifrigt virkande.
Modern. »Hvad det är skönt att komma ut på landet
en dag som denna!»
Dottern. »Mamma har väl ej ansträngt sig för mycket?»
Modern. »Nej, det är så ljufligt att se på de gröna
träden och ännu ljufligare att se barnens lekar. Anna, vet du,
5r bra lik sin mor; men hon är långt vackrare, det söta
barnet!»
Dottern. »Men hvilken yrhätta är hon ej! Tänk om vi
varit så sjelfsvåldiga i vår ungdom!»
Modem. »Så du talar! Ilon lyder ju strax! Hvarför bråka
med barn? De skola lia sin tid. Tids nog bli de farmödrar!»
Dottern (leende). »De mammorna! Alltid hålla de mer
af barnbarnen!»
Der längre bort sitter den gamla frun från »Näset».
Hon är nästan alltid med om fredagarne. Ibland har hon
tunga korgar med sig och alltid väntar henne vid
hemkomsten — en pudel. Ingen i huset tyckes ha tid att gå ned och
taga emot den gamla, men pudeln är oföränderligen på sin
post. Se! der störtar han redan ned på bryggan, tjuter och
hoppar af glädje, och lemnar ej gumman i ro, förrän hon
tillåtit honom att öfverhopa henne med sina smekningar.
Aldrig ser jag denna gumma och denna hund utan att tänka
på »kreaturens suckan» och Fredrika Bremers åsigt i detta
ämne. Skulle väl denne trofasta hunds själ kunna dö, kunna
utsläckas för alltid likasom ett ljus? Nej, lika litet som
vår egen! För den ena själen som för den andra måste fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
