Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VII
ende af de frivilliga lärarne, som icke var sin uppgift vuxen,
som till och meu behandlade den med liknöjdhet och sina
lärjungar med ett höglärdt förakt. Tänk dig
menniskoandens lifsfrågor behandlade så att de föreföllo intetsägande
och intresselösa, jemförd« med uppgifterna i algebra och
fysik — böckernas bok framställd såsom innehållslös
bredvid den jemförande språkläran — det eviga förbleknande
inför det timliga — Skaparen likasom frivilligt trädande i
skuggan för det skapade!... Välan! efter ett år upphörde
af sig sjelf den underhaltiga undervisningen och, bortstötta
från bildningens källa, kastade sig de unga qvinnorna så
mycket hejdlösare öfver de särskildta utflödena deraf,
forskande i deras djup under förträffliga lärares ledning, men
förlorande allt mera spåret af det inre sammanhanget, det
högsta samfälda ursprunget för de skiljda
kunskapsström-marne. Och jag vet att mången ibland dem ännu i dag
förgäfves letar det förlorade spåret.
Huru ofta och på huru många olika områden dessa
företeelser upprepat sig; hvilken riktning den sålunda inom veka
och oerfarna själar uppstående kampen i allmänhet tagit;
om mormonismen eller baptismen, pietismen, rationalismen
eller indifferentismen eller kanske dårhuset (exempel på det
senare saknas icke) vunnit mest derpå, derom vågar jag icke
döma. Men hvad jag vet är, att den svenska qvinnan icke
begär något bättre än att få växa till i sin barndomstro,
blott man vill tillåta denna tro att växa med henne sjelf och
hennes andeliga behof; att hon icke önskar, icke ber om
något högre än att med hjertats och tankens förenade
krafter kunna tillegna sig och i sitt inre genomlefva försoningens
eviga sanningar, samt att, der detta icke lyckas henne,
orsaken fullt ut så ofta måste tillskrifvas de kyrkliga
dogmernas förkrympande och förqväfvande tvång, som de med rätt
eller orätt såkallade otrosskrifternas inflytande. Der det
senare någon gång fått obetingad makt är det alltid det förra,
som beredt jordmånen.
Så vidt jag förstår ligger grundfelet dock icke, såsom
mången vill tro, hos våra prester, bland hvilka många äro öfver
allt beröm; ännu mindre lios kyrkan såsom sådan, men hos
dess vrångbild: »detta andeliga kristallpalats, der kristallen är
is», denna »stenkyrka», som småningom utträngt eller i sig
petrifieerat De Heligas Samfund, och som binder sina
tjenare under formler och symboler, tvingande dem att af tron
göra — icke vingar utan tvångströja åt själen och i och med
detsamma tvingande själen att, såvida lion har sitt lif
kärt, spränga de ovärdiga banden och på egen hand söka
sig fram till den sanningens frihet, som Kristus utlofvat.
Men jag glömmer, att jag här endast ville söka svaret
på din fråga om vårt förhållande till de kyrkliga
brytningarne. Af mina små berättelser kan du redan sluta dig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
