- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Elfte årgången. 1869 /
339

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

339

Ånyo for en misstanke genom ynglingens själ, denna gång
en mörk och förfärlig. Den besynnerliga tonvigt, fadren hade
lagt vid "du och jag" hade icke undgått honom.

— Skulle du mena min moder? — sade han med skälfvande

röst.

Paralos stod lutad mot en af de höga joniska kolonnerna.
Hans ansigte var starkt beskuggadt. Adeimantos kunde ej rätt
se uttrycket deri.

— Skulle min maka, som var mig kärare än lifvet, och
skulle din moder, Adeimantos, kunnat vara en Kristen, en
guds-förnekerska, en affälling från våra fäders sköna tro, en det hëligas
försmäderska? Anser du något sådant möjligt?

Det låg i Paralos’ ton någonting af kränkt höghet, som
missledde ynglingen.

— Nej, du har rätt, min far — sade han — det är omöjligt.
Väl, att Lethes bölja hvälfver sig mellan min moder och mig,
så att hon ej vet mina tankar. Men säg mig, min fader, var
min moder mycket rén och rättfärdig?

— Ren och rättfärdig? hvarföre frågar du så? Ja, hon var
ren som den höga gudinuan sjelf, hvars öga hvilar på oss i denna
stund.

— Ja, så har jag tänkt mig henne — sade ynglingen ifrigt
— var hon icke också något lik Arete ... ja, jag menar —
tillade han rodnande — hade hon icke ljust hår och mörkblå ögon?

— Tyst gosse, din mor är död.

Det var de ord, med hvilka Paralos brukade afklippa alla
sonens frågor efter sin hädangångna moder. Adeimantos, som
hoppades hafva bevekt sin faders hjerta till aflyftande af den
slöja, som höljde modrens minne, kände sig smärtsamt sviken.
Så hade han blifvit sviken tusen gånger förut. Hans fader, hans
morfar, hans mormor, alla hade de samma sätt af att afvisa hans
frågor. Mest medgörlig hade Potone varit; men det fanns ändå
alltid en viss punkt, der hennes meddelelser upphörde. Hon
brukade skildra Diotimes barndom, hennes skönhet, hennes
dotter-kärlek, hennes gifmildhet. Hon brukade kyssa Adeimantos ögon
och säga, att hon genom dem såg afskedshelsningen från sin
förlorade dotter. Men om Diotimes sista dagar talade hon aldrig.
Och den gamla Kleo var längesedan död; annars hade hon väl
kunnat berätta något mera om de sista dagarne i Alexandria än
det lilla, som Adeimantos erinrade sig, att hon hade sagt honom
i hans barndom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:19:35 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1869/0343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free