Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
att lära de bildade att känna detsamma och i folkanden
återfinna sig sjelfva.
Vid den afgörande vändpunkten af den nordiska litteraturens
utvandring möta oss i Danmark en Holberg, i Sverige en
Bellman, i Norge en Wergeland, i Finland en Runeberg. I ordets
egentliga bemärkelse folkskalder, i det de diktade om folket för
folket, blefvo dessa stora andar hvar och en på sitt håll
vågbrytare för den nutida nordiska folklitteraturen. Att de också för
denna uppgift voro likasom särskildt rustade; att de alla, jemte
det samfälda, nordiska grunddraget, tillika buro pregeln af det
ursprungliga skaplynnet hos det folk ur hvars sköte de utgått,
är tydligt för hvar och en, som rätt uppfattat dem, och ej
stannar vid det tanklösa, ofta hörda, antagandet att Holberg var en
folkhatare, Bellman ingenting annat än en genialisk
dryckesbroder, Wergeland en oregerlig student och Runeberg — en svensk
poet. En skildring af de fyra diktarne, sammanställda med
egenheterna i folklynnet, skulle bäst försvara vår sats. Men dä
utrymme och förmåga härtill fattas, hänvisa vi i förbigående till
Hrr Ljunggrens, Hostrups och Lassens förträffliga skildringar af
Bellman, Holberg och Wergeland. Af Runeberg känna vi,
tyvärr, ingen rätt tillfredsställande karakteristik. I alla händelser
måste vi lemna den af oss alltför litet kända finska
folklitteraturen å sido, för att här endast sysselsätta oss med den
svenska, och derifrån framdeles kasta en flygtig blick på den norska
och danska.
Vi nämnde Bellman såsom betecknande vändpunkten i den
svenska litteraturens utvandring. Odlingen gör dock lika litet
som naturen några språng. Äfven de skenbart mest enstaka
och öfverraskande företeelser finna sin förklaring i ett
föregående. Så ock den Bellmanska dikten. Första uppslaget till det
folkliga löje, som i Bellmanssången utbrast, så att säga ined
full hals, för att efter honom blott alltför snart förklinga, ha vi
trott oss finna hos Karl den tolftes trogne och muntre
följeslagare, Israel Holmström. Att detta löje var af äkta svensk art,
visar sig bäst deraf, att det ännu i dag lefver på folkets läppar.
Så t. ex. i den lustiga, af folkmunnen mångfaldigt varierade visan:
Eli’ älskar jag rätt mycke’,
Ty ho’ ä’ sà hisklig fin etc.
Ett motstycke till den muntra älskogsvisan, och, likasom
denna, nedträngande till sjelfva folket, är den uygifte unge
mannens sorglustiga klagan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
