Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
siste kämpen m. fl. Midt ibland dessa fornnordiskt kraftiga, nen
dock harmoniskt utmejslade, figurer reste sig den väldiga
jätteskepnaden af Lings Gylfe och öfversprang dristigt
skönluts-gränsen; Atterbom smög kring de bistra käinpagestaltei na sin
veka blomsterslinga, skiftande mellan sydländsk glöd och
lor-disk renhet; Valerius lät sitt muntra löje spela likt en
mistrale öfver de allvarliga nordmannadragen; Franzén sök-,e i
Menniskans Anlete en högre, allmängiltigare, typ än den specifikt
nordiska; slutligen kom Wallin och kristnade, så att säga, ien
nysvenska dikten vid anslaget af de första tonerna pä
»Davds-harpan i norden».
Klang så plötsligt midt igenom den sträfva
nordmanna-harpans, den tysk-romantiska lyrans och det Davidiska
strängaspelets rika harmonier ännu en annan ton, ny och dock
7äl-känd, vemodig men icke veklig, kraftig, men af hjertits,
icke af den råa styrkans kraft; en ton, påminnande på en
gång om strömmens fall och slagans entoniga ljud, om talltrastens
melodiska slag och bondfiolens gnäll. Det var Neckens pohka,
den urgamla, på folkets läppar upphämtade »tonlåten», tolkad
på »den nya skolans» färgrika språk. — Här var en bro slagen
mellan obildning och öfverbildning, mellan folkanden ocli dess
förlorade son. Så igenkänner det bortbytta barnet vaggsången
hvarmed det söfdes vid sin moders hjerta, lär den på nytt, och
sjunger sig tillbaka igen i den öppna modersfamnen, medförande
dit det bästa af hvad det under sitt kringirrande lif lärt,
känt och drömt.
Efter Neckens polska följde de af Afzelius och Geijer
utgifna Folkvisesamlingarna, efterträdda ända till våra dagar af
allt rikhaltigare sådana. De gamla Eddorna utgåfvos, de
nordiska gudasagorna och kämpabedrifterna intogo den grekiska
mytologiens och den romerska hjelteliistoriens plats inom den
svenska dikten, hvilken slutligen i denua riktning kulminerade
med Tegnérs Frithiof, ett folkqväde i ordets hela bemärkelse,
älskadt och sjunget ännu i dag af liög och låg, i trots af
den bristande trohet mot den gamla nordmanna-anda, som man
förebrår det. Äfven i Axel och Nattvardsbarnen m. fl. stycken
visade sig Tegnér såsom nationel diktare, om han ock aldrig
blef eller ville blifva folkskald i djupare mening.
Vända vi oss från diktens till religionens område, mötas vi
der af företeelser, hvilka bort blifva af djup och ingripande
betydelse för folkbildningen och äfven blefvo det, om ock ej alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
