Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Utmattad af ansträngningar och sorger, dessa sista nu
ökade genom ständig farhåga för att mannen skulle ertappas,
maste Leonora Christina första tiden i sitt fängelse intaga sängen.
En rå och lijertlös fångbetjening omgaf henne och bemötte henne
efter sitt sinne. Hon beröfvades den minsta sak, som kunnat
förskaffa henne någon sysselsättning, hon erhöll ej ens knif och
gaffel för sina måltider, hon led af köld och fukt, utom det, som
nyss blifvit anfördt. Att ingen lindring skänktes henne i detta
usla fängelselif, derom drog Danmarks drottning försorg, den
sköna, men hersklystna och mot alla sin gemåls halfsyskon så
hatfulla Sophie Amelie af Lüneburg.
Den stackars fångna maste de första veckorna genomgå
flera pinsamma förhör, då rikets högsta embetsmän infunno sig
hos henne. Resultatet af dessa förhör kan man förutse.
Leonora Christina kunde om ingenting upplysa. »Det jag icke vet»,
sade hon, »det kan jag icke säga». Då sista förhöret gjordes,
ansträngde man sig till det yttersta för att förmå henne till
bekännelse. Dou svarade som förut, att hon intet visste och kunde
med godt samvete svära för Gud i himmelen, att lion aldrig
hört sin man tala om förrädiska planer. »Nå väl», sade då en
af herrarne, grefve Rantzov, »här är dä intet vidare att göra,
än låta er veta hvilken man ni har!» efter hvilka ord den
öfver Ulfeldt fastställda dödsdomen upplästes för den arma
hustrun. Hennes skildring härom är gripande. Hon säger bland
annat: »Då domen var uppläst lades den framför mig på
sängen. Enhvar menniska kan betänka huruledes mitt hjerta var
till mods, men få eller ingen kan begripa, att det var möjligt,
att jag icke af denna oförmodliga olycka ihjelqvaldes, eller att
mig icke sinne och sans betogos. Jag kunde för qvidaude och
gråt intet ord framsäga.» llon bad derefter ifrigt och
bevekande att få se de dokument, hvarpå domen grundade sig; man
tillät henne icke detta, men försäkrade henne, »att det fanns
dokument», och att hon hade vänner i Rädet, hvilka dock alla
hade röstat för denna dom, »icke en enda hade haft deremot
att säga». Leonora Christina tillägger här: »Det jag tänkte,
det vågade jag icke säga; ty jag visste väl huruledes det i
sådana absoluta regeringar tillgår; der törs ingen något emotsäga,
det heter: skrif under, kungen vill så hafva det, och spörj icke
hvarför, eljest är du i samma fördömelse!» ■— Jag teg och
begret min olycka, som var ireniediable.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
