Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
bekänna mina synder: jag bad Gud att få dö, ty Han hade
dock ingen ära af att så låta mig plågas, jag var dock ej af
jern och stål, utan af kött ocli blod». I flera dagar fortfor den
olyckliga qvinnan att så »disputeran under »grät och stor vånda»,
samt bad att Gud ville i en dröm gifva henne något svar huru
hon skulle blifva sitt lidande qvitt. En natt fick hon slutligen
10 och sömn; i dagningen vaknade hon med dessa ord på sina
läppar: »Mitt barn, förakta icke Herrans aga, ocli gif dig icke
utöfver då du näpses af Honom. Ty hvem Herren älskar, den
agar Han, men Han gisslar hvar och en son IJan anammar!»
Detta ljufliga svar återförde frid och tröst till den bepröfvade.
En dag inkom slottsfogden, en supig, rå och hjertlös man
till Leonora Christina. Utan tvifvel glad att med något kunna
plåga sitt offer, sade lian med hyckladt medlidande: »Leonora,
nu är ni enka, nu kan ni väl säga huru allting förhåller sig!»
Man kunde tänka, att Leonora Christina vid dessa ord skulle
alldeles förkrossas, men nej, så var icke händelsen. Med ett
lugn, hvartill det i sanning fordrats ett stort mått af
sjelfbe-herrskning för att i en dylik stund kunna visa, svarade hon
endast detta: »Kunna då enkor säga huru allting förhåller sig?»
Hon skrifver om denna underrättelse: »Jag låg så hän i hoppet,
att det var sannt, att min herre genom döden undsluppit sina
fiender och tänkte med största förundran, att jag skulle lefva den
dag jag önskade min herre död; föll återigen i bedröfvade
tankar.» »Bad Gud innerligen om en nådig förlossning. Det
hafver icke behagat Gud, men Han gaf mig tålamod att bära mitt
tunga kors»’).
Hvad hittills berättats om Leonora Christinas lidanden i
Blåtorn försiggick allt inom första året. Detta var för henne
ett »sållningens» år, hvarunder hon utifrån och inifrån fick
bittrast erfara att »jordelifvet är en jemmerdal». De följande åren
voro jemförelsevis lugnare, men ändock, huru förskräckliga i
detta gratiika fängelse! Allt det hon här måste fördraga, allt
det hon måste försaka utgjorde sammanlagdt en förfärlig börda,
’) Corfitz Ulfeldt, gifven till pris för enhvar, som ville vinna den på hans
hufvud satta penuingsumman, flydde från ställe till ställe tills han i Febr. 1664,;
på flykt från Basel, faun döden i en fiskarbåt på Rheu. Man afrättade
honom in effigie i Köpenhamn och en skampåle öfver honom restes på tomten
af haus hus, hvilket nedrefs. Denna skampåle borttogs af Christian VIII
1841.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
