Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
förfärlig aldra mest derigenom, att den alltjemnt, dag för dag,
utminuterades tvänne årtionden igenom.
Huru föga Leonora Christina dock saknade sin förra
storhet och glans utvisa följande yttrande af henne. Då Fredrik
III:s äldsta dotter på Köpenhamns slott trolofvades med
Kur-prinsen af Sachsen, låg hon, Christian IV:s öfvergifna dotter, i
sin mörka fängelsehåla och åhörde pukorna och trumpeterna
tillkännagifva de pågående ceremonierna. »Jag låg och tänkte på
den ostadiga lyckan», skrifver hon härom, »och att jag, som
för 28 år sedan hade haft lika stor ståt, som nu prinsessan,
nu var fången; tackar Gud, att jag blott litet deröfver
bekymrade mig!» Vid hvarje trumpetsignal underrättade den stackars
öfvergifna sin närvarande vakterska om hvad som föregick i de
kungliga festrummen, hvilket hon sedan fordom så väl kände
till, och då denna slutligen med stor förvåning frågade huru hon
kunde veta allt detta, svarade Leonora Christina: »Min ande
säger mig det!» »Er ande», återtog vakterskan, »hvad är det
för en?» »Jag kan icke säga dig det», svarade Leonora
Christina vidare, hvarefter tjeuarinnan, ett barn af sin vidskepliga
tid, förvissades i sin länge hysta farhåga, att Leonora Christina
kunde trolla, och tänkte nu, att den af henne åberopade anden
var just hennes mystiske hjelpare. Flera små komiska
tilldragelser egde rum i följd af tron på Leonora Christinas
trolldoms-förmåga, en tro, som hon sjelf icke belt ocli hållet ville förjaga,
på det man ej skulle, hvilket ibland hände, tala osanning om
henne vid de dagliga rapporterna till drottningen.
Det, som mest tryckte den arma, var sysslolösheten och det
lär rörande att liöra huru hon sökte fördrifva den långa tiden.
I all hemlighet fick hon en gång af sin vakterska en synål,
hvilken dock lemnades med oro, emedan det kostade
gifvarin-jiians »välfärd om drottningen skulle få veta det»; med denna
nål och silke, upprepadt af ett band, sydde Leonora Christina
på en liten tyglapp »åtskilliga blomster med små stygn»; äfven
drog hon trådar ur lakanen och sydde dermed. I en vrå
uppletades en gång en gammal träsked, hvars halfva blad var
afbrutet, en glasbit och ett stycke af ett litet tennlock. Leonora
Christina säger: »Med glasbiten gjorde jag af skedstumpen en
pinne med två skänklar, på dem gjorde jag mig snören.
Tennlocket böjde jag tillsamman, att det tjenade mig till bläckhorn.
Det är ännu i mina gömmor.» Bläcket tillredde hon medelst
sammanblandning af öl och sotet af ljusrök; pennan, tagen ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
