Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
i detta hänseende menlig benägenhet för ungkarlslif vidtog man
i Sparta lagstiftningsåtgärder, om hvilkas lämplighet för andra
tider och förhållanden jag ej vill tillåta mig att yttra något
omdöme, men hvilka, oafsedt detta, voro ytterst kraftiga och,
såsom det är att förmoda, äfven verksamma. Om en man inom
den sannolikt vanliga anståndstiden för äktenskaps ingående,
nämligen det tretionde året, icke hade, som statens medborgare
egnade och anstod, härutinnan gjort sin lagliga skyldighet, egde
qvinnorna att vid vissa fester släpa honom kring det festliga
altaret under utdelande efter behag af lämpliga slängar. Denna
uppgift meddelas af Aristoteles’ lärjunge Klearchos från Soloi,
och vi få väl sålunda icke betvifla henne. Om ett annat sätt
att betvinga hårdnackade ungkarlar ha vi alldeles obetviflig
underrättelse. De måste på den under namn af Ephorer kända
allmänna uppsigtsmyndighetens förständigande en vinterdag i
drägt sa lätt, att de pa sin höjd kunde sägas vara icke oklädde,
gå omkring torget och sjunga emot dem sjelfve riktade
smädliga visor, i hvilka de erkände sig straffvärde för sin olydnad
mot lagarne. Men ej nog härmed. De fingo icke heller bevista
de fester, vid hvilka medlemmarne af det unga slägtet uppträdde
som tjenstförrättande, och belades med atimi, det är med
förlust i vissa hänseenden af medborgerligt förtroende, och det för
hela sitt lif. Ja, till och med om de ångrade sig och sent
omsider gifte sig, var lagen genast till hands med plikt för
opsi-garni eller sengifte. Den enda ursäkt för ogift stånd, som kunde
gälla, var den, att ungkarlen ej hade något d. v. s. ej egde
någon bland de jordlotter i det lacedæinonska landet, hvilka voro
fördelade på de spartanske medborgarena. Före det tjugonde
året gifte sig väl i allmänhet ingen flicka i Sparta, ty först vid
den tiden ansågs qvinnan hafva ernått nödig utveckling.
Mannens uppfostringstid var slut först med det tretionde året, men
vanligen gifte ban sig innan dess.
Frieriet gick så till, att den unge mannen anmälde sig hos
jungfruns fader eller, der han ej var i lif, närmaste anförvandt;
och då ingicks ett slags förlofning. Hemgift var lagligen
förbjuden, såvida ej den blifvande bruden var en så kallad
arftagerska, hvilket innebar, att hon var familjens enda arfvinge,
och således medförde i sitt nya bo den eller de jordlotter, som
föräldrarne lemnat efter sig. Denna lag om förbud mot
hemgift iakttogs dock icke i en sednare tid, i synnerhet efter den
vigtiga lagförändring, som ephoren Epitadeus på konung Agesilaos’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
