Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
gifte åt sin son. Ofta hade kontrahenterne icke ens sett
hvarandra, när saken uppgjordes; ocli att rådfråga den enes eller
den andras tycke för den person, med hvilken det gällde att träda
i äktenskap, derom kunde således ej blifva något tal.
När faders eller målsmans samtycke var vunnet, skreds till
förlofning, soin lagligen alltid måste föregå äktenskapet; ty
förlofningen var ett slags lagfart, som mannen tog på ♂!n blifvande
hustru. Vid förlofningen uppsattes äktenskapskontrakt, ocli
hemgiften bestämdes. En svärfader af lofvärd art lemnade vanligen
tiondedelen af sin förmögenhet i hemgift. Utom hemgift
bestämdes också utstyrsel. Hemgift eller utstyrsel var sedvanlig,
men icke lagstadgad utom med afseende på så kallad arfdotter,
d. v. s. faderlös flicka, som var obemedlad. Hon var berättigad
att bli gift med sin egen giftoman, hvilken var den närmaste
anhörigen, elfer, ifall denne ej ville äkta henne, att af honom
erhålla en anständig utstyrsel. Utmärkte mäns döttrar, som voro
i sådana omständigheter, erhöllo ofta utstyrsel på offentlig
bekostnad. I den heroiske tiden gaf friaren skänker till de
blifvande svärföräldrarne, hvilka i sin ordning vid bröllopet
återgäldade dessa med en hederlig utstyrsel. Den förra seden
försvann med tiden, den sednare utbildade sig till bruket af
hemgift och utstyrsel. Till sin hustrus medförda henmift egde
mannen endast nyttjanderätt och måste ställa säkerhet derför, att
denna riktigt återlemnades i slägtens ego, ifall äktenskapet utan
hustruns brottsliga förvållande komme att upplösas. Annu
mindre egde hustrun rätt till förfogande öfver hvad hon medfört i
boet. Hon var omyndig.
Giftermålstiden för en flicka räknades här från och med
femton års ålder: någon gång hände det, att hon gifte sit; redan
före fyllda femton år. Före tjugonde året gifte sig väl ingen
athensk yngling. I Athen kunde emellertid en flicka ej, såsom i
Sparta, vara alldeles förvissad om att bli gift. Öfver den
olikhet, som härutinnan egde rum mellan man- och qvinnokönet,
vinner man upplysning bland annat af den missmodiga replik,
en qvinna med följande ord gifver i en af Aristophanes’
ko-moedier1):
»Men vid Zeus, det är faselig skilnad.
Ty är friaren än båd1 gammal och grå, vipps blifver ban gift med en ungmö,
Men för qvinnan en kort tid blifvit beskärd; om hon ej drar nytta af denna,
Är det ingen, som täcks ta’ henne till brud, och hon sitter der gripen af aning.i
’) Lysistrata v. 595 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
