Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
utan att dock dermed lyckas väcka hans svartsjuka. Då fru
Carlsen aflägsnat sig uppsökes Grant af Brammer och ett
samtal uppstår mellan dem, hvarunder den unge sjömannen
omtalar sin lycka hos * damerna och helt naivt yppar sin
kurtisteori. . »Först», berättar ban, »börjar jag med en bukett.»
»Verkligen!» utropar Grant med en blick på blommorna. »Ja, ser du»,
fortfar Brammer, »blomstren hafva den fördelen med sig att de
säga just hvad vederbörande helst önska höra.» Teorien
utvecklas derpå vidare med ett slags barnsligt lättsinne.
Vännen svarar väl ej utan bitterhet, men dock vänligt
varnande. Den andre skalkas blott, skämtar öfver nöjet af att
inympa på en äkta man en droppa — bara en helt liten droppa,
svartsjuka, låta den spira upp, och så visa att allt varit blindt
allarm.
Samtalet afbrytes af kontoristen, som kommer för att
meddela förslaget om en stor men vågad handelsaffär. Grant vill
vill lemna afgörandet åt den andre, men tillägger: »Sätt oss blott
icke på grund. Kom ihåg att mitt hushåll går till mycket
pengar.» Den gamle trotjenarens uppmaning att spara vill han
dock ej lyssna till. Hans hustru skall icke bedragas på lifvet,
ban vill åtminstone hafva den vinsten att hon är lycklig. »Må
jag snubbla hur mycket som helst öfver spillrorna af min
lefnads mål, blott hon icke stöter sin fot mot stenarne.»
Då Edvard blir ensam känner han sig gripen af en sällsam
sinnesoro. »Jag tror nästan», säger han, och böjer sig öfver
blommorna, »att det är I, små förförare, som fyllen rummet med
berusning och gören mig yr i hufvudet. — 1 ären farliga
sändebud. En galning, som lefver af skämt, skickar er till en qvinna.
I talen ert eget språk — det är kärlekens — och I ljugen; ty
I hafven blott några narrstreck att tala om.»
I det samma ringer det och Julie inkommer.
»Ah! ändtligen! I timmar har jag väntat dig!» Den unga
frun ser förvånad på klockan. Mannen lugnar henne.
Tim-marne äro blott minuter — längtan är en dålig tidmätare;
antingen räknar hon för fort eller för långsamt; det är egentligen
ingenting annat än evigheten som förslår.
Julie är trött, låter med behag säga sig att hon är
älskad, men har ingenting att svara, om ej en klagan öfver den
gammaldags möbleringen, Grant ärft jemte firman och af pietet
bibehållit, eller en varning till den förälskade mannen att ej med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
