Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
väl vetande att jag icke fler kunde få. — Ser du. Julie, det
blef en bild af mitt lif. Jag framräcker ännu i dag min
kopparslant och begär de hundra sockerkringlorna, men nöjer mig
alltid med de tio.»
Derpå återkommer han till sin plan. »Låt oss stjäla ett
par timmar från konvenansen», ber han, »i morgon kan den ju
äter lägga på oss sitt ok.» — Julie är trött och vill uppskjuta
till i morgon. Halft skämtande, halft allvarligt utsträcker
Edvard handen och ber:
»Hundra sockerkringlor för en kopparslant!»
»Kom igen i morgon», svarar Julie i samma ton.
Edvard mörknar, gör en afvärjande rörelse och går.
Julie inkallar sin kammarjungfru, och lyssnar med välbehag
till berättelsen om Braminers och Justitierådinnans besök,
medan hon inandas blommornas vällukt.
Ett bref från den sistnämnda afbryter samtalet. Bland
mycket annat innehåller brefvet också förslaget om en
skogsfärd med middag i godt sällskap. — »Gudomligt!» utropar Julie,
— sänder med Tanten en helsning till Edvard, som gått ut och
hvars harm hon hoppas skall afdunsta innan qvällen samt
beger sig skyndsamt till det väntande sällskapet.
Ytterst nyfiken på brefvet, som förorsakat hennes fru så
mycket nöje och som hon tror vara från Brammer, öppnar
kammarjungfrun med falsk nyckel skrinet, deri det blifvit nedlagdt, och
börjar läsa det. Grant, som inkommit och blifvit hennes tilltag
varse, anklagar henne, då hon för att afvända uppmärksamheten
från sitt fel väcker Grants misstankar på förhållandet mellan
Julie och »löjtnanten».
Lemnad ensam kämpar han mot dessa misstankar, såsom
hustrun och vännen ovärdiga, medan han dock ej kan värja sig för
den bittra föreställningen att hon slösat på en annan de smålöjen,
som han dagligen uppsamlat, likt axplockaren som följer
skördemannen. Allt mera gripen af lidelsen utbrister han: »Yisste
jag att hon bedrog mig, om ock blott på ett leende, kunde jag
döda henne.»
Slutligen öppnar lian brefvet för att der läsa sin dorn,
lugnar sig då han finner att det är från väninnan, genomögnar
det liknöjdt, ända tills hans blick träffar uttryck sådana som:
»Vi medsystrar! som på slafinarknaden öfvertagas af den
mestbjudande... vi som lofvade hvarandra!...» Dä förmår han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
