Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.323
Hustrun egde intet lagligt anspråk pa mannens trohet, men väl
kunde han förskjuta, till och med döda henne om hon svek
sin tro.
Äktenskapet kunde dessutom under hednatiden godtyckligt
upplösas af mannen.
Vi nämnde trenne grundkrafter såsom bestämmande för
;len svenska qvinnans ursprungliga ställning. Verkningarne af
de tvänne första ha vi i det föregående sökt antyda; det
återstår således den sista.
Om det är sannt att ett folks odlingshalt icke har någon
säkrare mätare än dess gudsförhållande — att dess tanke- och
haudlingslif, i stort sedt, utgör en trogen afspegling af dess
troslif — så gäller denna sanning visst i högsta grad om
qvinnorna. En djupare insigt i den nordiska qvinnans troslif
under hednatiden, än man nu eger, skulle alltså gifva en klarare
bild af hennes personlighet och arten af hennes inflytande.
Måhända skola framtida forskningar skingra något af det dunkel,
som nu inhöljer denna bild. Här våga vi blott som flygtigast
beröra ämnet.
Länge lefde de gamle gudar orubbade i nordbons tro.
Småningom undergräfves dock deras makt. Drömtron skakas, det
menskliga medvetandet vaknar och ser sig spanande om i tiden.
f><;t förflutna, det närvarande och det tillkommande forma sig för
dess blick i bestämdare skepnader och uttala mörka varningar.
Ur dem framgår ängestbebåderskan, tviflet, hotande med
undergång menniskans sjelftimrade gudaverld. Tre gånger
brändes hon, tre gånger föddes hon på nytt och "den hårda lefver
ännu!" Ur hennes lialfbrända hjerta födas förintelsens makter.
De bindas till en tid af gudarne, men rifva sig åter loss, och
så uppstår den första striden inom andelifvet, Vid dess slut
flytta gudarne från jorden till himlen. Mellan båda hvälfves
dock en lågande bro. Här kunna de onda icke komma öfver.
Dock söka de från himlen locka gudarne till sig. Det lyckas;
och så börjar den fallne guden, med sitt anhang, den sista
striden mot ljusets makter. Allt lif bäfvar — sjelfva tidens rötter
skakas — de gamle gudarne falla, den ene efter den andra —
mörker råder öfver allt. Slutligen frambryter ur andarnes natt
den eviga elden, renar och luttrar de urartade men odödliga
iifsmakterna och skapar af dem nya himlar och en ny jord.
Mörkret försmälter i det eviga ljuset — "allt hvad ondt var
varder bättre" — ingen makt råder öfver den andra, "men öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
