Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
henne — jag tänker det blir tid att jenira på en annan visa
da!"–-
Detta var modrens välkomsthelsning, i det hon, för att
mottaga dotterns dagspenning, räckte ut fyra styfva fingrar, insvepta
i ylle. Under det. hon räknade de fattiga stvfrarna, är det
tillfälle att taga en öfverblick af den gamla fruns hem.
Det lilla rummet var icke egentligen ostädadt; man kunde
blott säga, att det icke var städadt, framförallt icke ordnadt.
Inga gardiner voro nedsläppta för fönstret, hvarigenom det dystra
höstmörkret stirrade in; ingen vacker halmmatta låg i kors öfver
: det dragiga golfvet; ingen låga på den svarta, askiga härden;
ingen kittel på grytkroken; ingen katt, som snurrade borta vid
j gummans säng — utan i stället köld, drag, osopadt golf, tom
eldstad, våt ved och gikt, gikt både i luften och i humöret.
Och detta var äfven Susannas hem; och så var det, som
nämdt är, i dag hennes födelsedag. Den dagen var lik alla andra
dagar, så långt hon mindes tillbaka. Ingen morgon hade gått
upp, som icke modren anförtrott Susanna, att hon förgiftat
hennes ålderdom; ingen afton, som hon icke bevisat Susanna, att
hon en gång skulle förgifta sin egen ålderdom äfven med minnet
af hvad hon varit för denna mor: ett otacksamt, missförnöjdt,
pipande, lipande syndastraff till barn.
Susanna, der hon stod vid den rökiga spisen om qvällarne
för att sätta på grötgrytan för den gemensamma måltiden, lät
Lara den ena tåren efter den andra tillra ned på spiselhällen.
Hon svarade aldrig modren; hon var rädd för henne såsom
lefvande, till den grad att hennes fruktan icke kunde förhöjas
genom åtanken på hennes hotande vålnad efter döden; och hon
lindé dessutom ingenting att svara. Hon visste förut, tänkte hon,
att hvarje menniska i jemförelse med henne var både glad och
syndfri. Att hon var sitt eget och äfven modrens plågoris hade
hon mångfaldiga gånger insett sjelf, lika väl som hon känt
fördömelsen af att draga en sådan syndens börda. Ty eländig och
syndfull var hon, det trodde hon nog; men så trodde hon äfven,
att ingen menniska på jorden någonsin käut smärtan såsom hon;
!»ch hon visste intet möjligt medel att afhjelpa eländet. Icke
orrän Gud sjelf, utan hennes egen medverkan, gjorde ett mirakel
»ch kom och förändrade ställningen, kunde någon ändring tänkas.
Huru många gånger hade hon icke föresatt sig att icke gråta
nför modrens ögon i hemmet! Huru många gånger hade hon
Icke gått ut om morgonen i tanke att sköta sin synål der borta
Tidskrift för hemmet. 13:e årg. 3:e häft. \ ]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
