Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
på det främmande stället med raskt och hurtigt lefnadsmod!
Och blott en liten afprofning af ett mindre lyckadt klädningslif
hade rifvit ned hela byggnadsverket af de goda besluten, och den
första tonen af modrens kärfva, vredgade röst hade kommit den
skygga själen att draga sig så djupt inom sig sjelf, som om det
aldrig funnits något lefvande väsende att taga råd, tröst, ömhet
och uppmuntran utaf. Också hade ingen någonsin gifvit
Susanna Buttermann ett tröstens och uppmuntrans ord, ett vänligt
råd för hennes sjuka sinne. En hvar främmande ansåg hennes
sjuka sinnesförfattning såsom följd af en ohjelplig kroppssjukdom,
och hennes egen mor ansåg den såsom ett Guds rättvisa straff
öfver en otacksam dotter. Otacksamheten låg dock uti intet
annat än det, att Susanna gret och dermed förebrådde modren
för att hon gifvit henne lifvets sorgliga gåfva.
När Susanna skiljts från modren denna dag, låg hon länge
vaken och tänkte på huru lönlöst — huru ohjelpligt eländigt det
var, att lefva ett sådant lif. Ilon tänkte härvid icke ett
ögonblick på sitt tröttsamma dagsarbete för andra, icke heller på
den börda i hemmet, som hon visste att det var hennes pligt
att med tålamod draga på — huru många hafva icke både tungt
dagsarbete och tunga bördor, som de draga på med lätt mod!
Nej, det var på ohjelpligheten af sitt eget tryckta sinnestillstånd,
på sin oförmåga att vidhålla goda föresatser, som hon tänkte;
och slutligen när en och samma tanke löpt timme efter timme
ut och in genom hjernans kamrar, började hon frukta att det
kanske någon dag ville hända hvad modren flera gånger skrämt
henne med, eller att det kunde bli oreda inne i de der
kamrarna, der nu en enda tanke herskade så enformigt.
Och hon var nu trettio år! Hälften af en genomplågad lef-’
nad låg bakom henne, och ännu kunde kanske nya trettio ännu I
outhärdligare år ligga framom henne. Ilon hade stundom närt
det hopp, att vid denna vändpunkt i hennes lif, att då
lefnads-banan ej vidare gick uppåt, utan började stupa utföre, någon
förändring — yttre eller inre — skulle ske, som gjorde lifvets börda
drägligare. Men allt var sig likt, ute som inne, stumt, kallt och
mörkt, ödsligt och eländigt.
Det var i känslan häraf, vid tanken på denna missräkning,i
den stackars Susanna i denna stund slog sina händer omkring
sitt fattiga hufvud och ropade ur själens djup med den store1
psalmisten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
