Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
"Bönhör mig, Gud! bönhör den svage anden, som svigtande
i striden till Dig beder!"–-
Hon upprepade orden gång på gång; i öfvermåttet af sin
ångest inlät hon sig i en kamp, sådan som Jacob stred, då han
brottades med Gud. Och se! . . . ångesten vek så småningom
ifrån henne. Hon fortfor att bedja i brinnande ifver. Bönen
fick en hänryckande betydelse och ödmjukhetens stilla lugn
besökte hennes öfvergifna hjerta och bredde sig öfver hennes
famlande själ. Då lade hon sitt trötta hufvud till hvila och, under
det psalmistens ord såsom ett svagt echo susade omkring hennes
hufvudgärd, drog hennes ande in i drömmarnas land och lyssnade
till rösterna der. Dessa röster talade så enkelt och menskligt,
men ack! så mycket olika emot hvad menniskorna brukat tala
till henne.
"Tänk, Susanna!" — sade sålunda en röst — "du anser dig
lida det svåraste onda, som Gud hemsöker jordens fattiga barn
med, och det är mycket svårt. Men det finnes något mycket
värre, Susanna, hvaraf andra lida, och du har aldrig rätt tänkt
på, huru lycklig du är, som undgått detta. Men för att kunna
tänka på andra, måste du först försöka att gå ut ifrån dig sjelf.
Ja, jag tror att detta är det svåraste af allt för dig; men försök
en stund, och du skall sedan erinra dig detta. Du känner den
stackars qvinnan der borta vid klefven, som är lika ensam som
du, och som dertill bär bördan af att hafva förorsakat så mången
annans bittra stunder. Du eger ingen vän, säger du; men den
qvinnan möter ingen menniska, som ej är hennes ovän.
Hvarhelst hon gick in, lemnade hon tvedrägt och afvoghet efter sig.
Hvarhelst du gått ut, Susanna, har man sagt: "Herre Gud, att
ingen kan göra något för den stackarn." Så följer långt snarare
en bön än en förargelse med dig på din väg. Du klagar, att du
aldrig gjort en menniska någon glädje; du har ej kunnat det, ty
du har alltid varit rädd för menniskorna. Men klaga ej så!
Du har ju aldrig medvetet sårat en mask; du har aldrig med
hårda ord krossat någons oskyldiga fröjd; du har aldrig dömt
din fallna medsyster, och det fastän du aldrig sjelf satt din
fot på hennes slippriga bana; du har aldrig i blind
sjelftorhär-delse, liksom mången annan, som trott sig vara en af de korade,
uppgjort räkningen med din Gud på detta sätt: "Jag har gjort
så och så mycket godt; jag har lidit så och så mycket ondt af
de lyckligare; jag har hulpit efter min förmåga — nu må väl
Gud hjelpa mig!" — Nej, du har aldrig haft på dina läppar detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
