Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
till en idiot på samnia gång som myndlingen. Måtte dock insigten,
att det så förhåller sig, ändtligen en gång intränga i det tyska
folkmedvetandet, för hvilket det är ett så oundgängligt behof
Det förefaller läsaren stundom ofattligt, hur en ande så rik
på kärlek, så entusiastisk för rättvisa som författarens, kan stå
i så skarp opposition till den kristna kyrkan och ej inse, att
det i de flesta fall är just hennes inflytande, som vi ha att
tacka för de mest storartade bevis på menniskokärlek och
sjelf-försakelse likasom för en större aktning för menniskans
indi-viduela rätt såsom menniska. Men han ser det icke; — ban
ser blott den hatfulla trosfanatisni och de tankfrihetens mord,
hennes förblindade anhängare sä ofta gjort sig skyldiga till.
Att författaren ej sjelf lyckats skapa sig en klar idé om
de krafter som äro ämnade att rädda civilisationen från att gä
under genom tyranni och slafvjskhet torde nedanstående utdrag
tydligen bevisa, Uppträdet tilldrager sig på dynerna vid hafvet
nära tukthuset under en stark storm som hotar att genombryta
den skyddande vallen. Fängelse-direktören har i denna farans
stund kommenderat alla sina fångar att deltaga i räddningsarbetet:
(D. 2. sid. 37) "Och det gick med sjungande fart, och det
gräfdes, och det skoflades, och det hamrades, och det kördes,
och centnerlaster framsläpades så träget och med en sådan kraft,
ett så gladt, oförtrutet mod, att tårarna än i dag komma mig
i ögonen, då jag tänker derpå; då jag tänker, att dessa voro
samma menniskor, som samhället utstött, samma menniskor, som
kanske för ett par riksdalers skull, för att tillfredsställa ett
barnsligt infall, blifvit simpla tjufvar; samma menniskor, som jag sä
ofta öfver fängelsegårdarna sett skrida håglöst till sitt arbete,
samma menniskor, hvilka i går afton stormen, som slog mot
fängelsemurarna, varit nära att göra varsinniga af ångest! Der
låg staden nedanför dem; de kunde rusa in och plundra och
mörda och bränna så mycket dem lyste, — hvem skulle hindra
dem? Der låg den vida verlden öppen framför dem; de kunde
löpa sin kos och kasta sig in i den — hvem skulle återhålla
dera? Ilär var ett arbete, svårare, mödosammare än något, som
de någonsin gjort — hvem kunde tvinga dem dertill? Den var
i sin fasansfullaste gestalt den storm, för hvilken de i går
bäfvat, — hvarför darrade de icke i dag? Hvarför rusade de,
skämtande och skrattande, i dödens öppna gap, då det gällde
att hämta in det stora mastträdet, som drifvit hit från hamnen,
och som nu af vågorna som en murbräcka slungades mot vallen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
