Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
ur lians hand; och ett evangeliskt dutvosinne utmärker Franzén
såsom prest från den första stundeu till den sista. Det var
samma själens mildhet, samma känslans innerlighet, som han af
sin moder ärft, och som blommat uti hans ungdoms dikter, hvilka
här alstrade frukter för Guds rike. Han besatt den »enfaldens
vishet», som nu tyckes för alltid hafva flytt från så mången
svensk predikstol. lians måg Grafström vitnar: »Franzén
glömde aldrig, dä han nedskref sina predikningar, Frälsarens egna
ord: ’Dem fattigora varder predikat evangelium.’»
Om vi nu tillägga, att Franzén kraftigt bidrog till den nya
psalmboken, att han blef ledamot af svenska akademien och
många andra vittra samfund, att han hedrades med de förnämsta
ordensutmärkelser, att lian från Kumla förflyttades till Clara
församling i Stockholm och slutligen till biskopsstolen i
Hernösand, och att han stilla inslumrade i den sista hvilan den 14:de
Augusti 1847, hafva vi om det yttre af ib ranzens bana nämnt
tillräckligt, för att vi nu med odelad uppmärksamhet må kunna
skärskåda det oförgätliga arf, han i sina diktverk åt fosterlandet
öfverlemnat.
Franzén mognade förunderligt tidigt hade som menniska och
skald. Redan vid aderton års ålder skref han sitt kanske inest
odödliga poem, »Menniskans anlete». Och det är märkeligt, att
den barnaoskuld och den känslornas ynglingavärma, hvarmed han
började sitt skaldeskap, aldrig öfvergåfvo honom, icke ens under
mannaålderns höjdpunkt eller lifvets afton. 1 den meningen kunde
man säga, att Franzén aldrig haft någon utveckling. Lika ren,
lika skär och oskuldsfull är han från den första stunden till den
sista; och, förunderligast af allt, han tyckes vara mognad redan
i den första. Man vore nästan frestad att säga, att hans
andliga menniska varit både barn och yngling, både man och gubbe
på en gång, och det hela lifvet igenom. Sjelfva det
ovederläggliga beviset på denna hans begàfnings och hans karakters
egendomliga art gifver hans senare ynglingaålders »Höga visa», den
odödliga diktkransen »Selma och Fanny».
Man har mycket bråkat sin hjerna med hvad Franzén
menat med dessa tvenne qvinnobilder. Hvarföre var det icke
allenast en? Voro de uttryck af verkliga böjelser, som skalden sjelf
känt, och i så fall, hvem var Selma och hvem var Fanny? Lika
öfvertygad, som jag från början varit, att Malmström syftat på
någon bestämd qvinna med Angelika, lika osannolikt har det
synts mig, att Franzén först för sitt hjerta egt en urbild till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
