Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
»Men den högsta skönhet feltes
I naturen: — kronan feltes
An i skapelsen;
Till dess menniskan ur gruset
Hof sitt anlete i ljuset,
Hof upp ögonen.
Snön på fjällen höll ej färgen,
Morgonrodnan bakom bergen
Sjönk fördunklad ner;
Stjernan, som i dagens panna
Satt så skön, ej ville stanna
Öfver jorden mer.
Djuren hyllande sig böjde
För de ögon, som sig höjde
Ifrån stoftet opp;
Der behag och kärlek myste.
Der bland sorgens tårar lyste
Ett odödligt hopp.»
Men ej blott jorden böjer sig för anden, som talar ur de
menskliga och dock så höga dragen. Sjelfva englaskaran står
betagen, säger han, inför skapelsens skönaste verk. Och dock
finnas de på jorden, hvilka tvifla, att menniskan är af Gud, hvilka
tro, att hon intet annat är, än resultatet af naturens egna
krafter, som hafva sitt upphof — hvarifrån? — och som hafva till
sitt mål — hvad? Till dessa vänder sig nu skalden:
»J, som ropen det är ingen,
Ingen själ fördold i tingen,
Allt iir stoft, ej mer.
Dårar! Blott till källan stigen,
Sen Ert anlete, och tigen,
Rodnen, höljen er!
Se den gamle vises panna,
Se en tafla af det sanna,
Som ger sekler dag!
Se en blick ur hjeltens öga,
Se ett elddrag af det höga,
Som ger verldar lag!
Och det sköna, milda, ljufva? —
Lyft min Selmas morgonhufva
Från dess rosenkind;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
