Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Se dess ögon ömma blyga,
Se dess mörka lockar flyga
Sorglöst för en vind!
Eller följ den hemligt flydda,
Då hon lyss, i sorgens hydda,
Till dess klagoröst!
Se, hur själen, genom tåren
På de svarta ögonhåren,
Blickar fram med tröst!»
Men ännu högre stiger han i sin hänrycknings flygt. Ar
dock menniskans anlete förgängligt? Kan dock det, som varit
en stråle af det andligas ljus, förgås? Nej. Skönheten är evig.
Menniskan skall ej uppstå oförnimbar, formlös, utan med ett
personlighetens omhölje, med en förklarad lekamen. Redan
grekerna trodde på en Elysé, ett de saligas land, och ett de godas
eviga samlif. I denna anda slutar också Franzén sin dikt:
Skymt af himlen i naturen,
Englavålnad ibland djuren,
Menskoanlete!
Pryder du blott dödlighetenP
Skall du ej i evigheten
Tåras än och le?
Ack jo! englar än skall röra
Selmas uppsyn, då de höra
Hennes röst bland sig.
Selma! än i himlens salar,
An i elyséens dalar
Får jag se på dig.
Det är klart, att en sådan dikt som denna, skulle älskas af
alla, väcka hänryckningens eld hos hög och låg. Det är
Menniskans anlete, som gjort Franzéns namn odödligt; ty denna dikt flög
snart på ryktets vingar öfver bela Sverige och ännu längre.
Grafström har bevarat en oförliknelig anekdot om den förtjusning,
hvarmed dikten och densammas upphofsman öfverallt mottogos. Sedan
nämligen Franzén återkommit från sin stora utländska resa och
i förbifarten dröjde något i Lund, besökte han derstädes några
af professorerna och blef med smickrande uppmärksamhet mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
