Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skatterna, kände sig allt mera höjd öfver, och genom ett
oöfver-stigligt afstånd skild från den på sin gamla ståndpunkt
qvarstående, modlösa och förlamade qvinnan. Svallande allt högre fick
slutligen det manliga öfvermodet sitt högsta uttryck i den
sjelf-tagna benämningen »Skapelsens herre».
På mig, säger var förf., har detta uttryck sedan det första
gången nådde mina öron, gjort samma intryck som ett musikaliskt
öra erfar vid att midt i en skala plötsligt höra en ton, som är
tre fjerdedelar för låg eller för hög. Hon önskar sig en
Kierkegaards förmåga, för att efter förtjenst kunna behandla denna
»skapelsens herre», eller en prosektors färdighet för att
anatomisera, dissekera och preparera honom. Men i brist på dessa högre
färdigheter vill hon försöka om ej det sunda förnuft, hvaraf
qvinnorna dock äfven fått sin lilla andel, skulle kunna vara
tillräckligt för att sätta henne i stånd att — balsamera honom.
Hon börjar med att visa huru denna »skapelsens herre»
innebär en förnärmelse icke blott mot halfva menniskoslägtet på
jorden utan ock emot Gud i himmelen. En sådan benämning,
säger hon, kan ju uppenbarligen endast tillkomma Gud, och det
är ju då ingenting annat än det uslaste skryt att den skapade
varelsen vill ge sig sken af att vara skapelsens herre. Att
uppvisa huru den sjelftagna benämningen, äfven i förhållande till
qvinnan, är lika braskande och meningslös blir kanske mera
in-veckladt. Men förf:n har redt så mången trasslig härfva förr,
att hon hoppas det skall lyckas henne att äfven reda denna.
Vi se en man, säger hon, som lutad tillbaka i stolen höjer
hufvudet och med sjelfkär uppsyn förklarar: »ja, mannen är
skapelsens herre!» Hvad menar nu den gode mannen härmed?
Talade han såsom menniska, då kunde hans ord ju hafva någon
sanning för sig, eftersom Gud, då han skapade menniskan efter
sitt beläte (»man och qvinna skapade lian dem») satte henne i
ett slags herrskareförhållande till den öfriga lägre skapelsen, i det
han sade »görer eder jorden underdånig.» Men när nu mannen,
yr i hufvudet af att så länge hafva upphöjt sig öfver qvinnan,
vill ensam intaga den plats som tillhör båda, hvar vill han då
göra af qvinnan? Att alldeles förneka hennes tillvaro går ju
icke an, så mycket mindre som han då icke skulle hafva någon,
inför hvilken han kusde yfvas öfver sin nyvunna storhet. Att
hänföra henne till den lägre skapelsen, bland plantor, djur eller
mineralier, går icke heller rätt för sig, ens för en »skapelsens herre».
Fåfängt har man äfven försökt att göra henne till ett mellan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
